Hermafroditen Gud.

 Var går gränsen för hur mycket man tror på i sin tro? Om man nu ska tro på t.ex. Gud. Som i Gud fader och den helige ande, de kristnas Gud. Ska man då tro på det präster och bibel talar om. För om man hittar på själv lite som man själv tycker är det väl inte helt regelmässigt den Kristne Guden längre, då är det ju ens egen Gud. 

Så om vi utgår från att man väljer att tro på dem kristnas Gud får man även tro på prästerskap och Bibel. 

Då börjar frågorna läggas på rad. 

Hur många av alla de som tror på detta har läst Bibeln? Hur många är det som egentligen vet vad det är de tror på? Hur många följer sin Guds ord? Hur många inser att det är en rätt nyckfull typ, den där Gud?

Han belönar goda gärningar genom att tvinga fram offer. Han prövar sina undersåtars tro genom än den ena än den andra farsoten, svälten eller katastrofen. Och som belöning för allt elände är det ändå inte säkert att utdelningen blir särskilt trevlig. Man kan ändå hamna i skärselden och sen i helvetet… mest för att Han känner för det. Och Han är ju trots allt Gud. Det är Han som bestämmer och det han bestämmer verkar ofta bero på vilket humör han är på.

Med tanke på hur nyckfull Gud är kan man tro att det är en kvinna. Lite ombytlig och har ofta svårt att välja. Om man inte fattar hur det är tänkt och kan läsa mellan raderna blir det ett rent helvete.

Med tanke på att Han i sitt skapande av liv, var tvungen att vila på den sjunde dagen, och sen lutade sig tillbaka och mös lite över hur bra det blivit, kan man tro att det är en man. Vi kvinnor skapar liv i nio månader när vi sen är färdiga med det kan vi knappast gå och vila.

Men som sagt; Om man nu ska tro, så står det ju att läsa i Boken. På första sidan dessutom! 

Första Moseboken. Skapelsen.

1: 26 ”Och Gud sade: ” Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika.”

1:27 ”Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem.”

Då kan vi väl lägga ner den tröttsamma och rätt tråkiga kampen mellan könen. Gud är en hermafrodit. 

Då leder min tanke mig vidare till detta… Om vi är skapade ur ett gemensamt kön kan det inte spela någon roll vilket kön vi älskar.   

// Kiin  

 

Min värdefulla fattigdom.

Hur ofta pratar vi med vår granne? När åt vi snabbmat sist? Tog flyget istället för tåg, för att det går snabbare? När var senast vi tog oss tid att laga något trasigt, istället för att slänga det och köpa nytt?

Hur lång tid går det från det att vi tittar på klockan tills vi tittar igen?

Hur ofta har vi tid att hälsa på farmor?

När tänkte vi efter riktigt ordentligt på något?

Hur länge orkar vi lyssna på någon annan? 

För ett tag sedan när jag var och handlade kunde man köpa en bok med 365 korta god natt sagor. Boken var i A5 format och på var sida fanns det två sagor. En för varje kväll på året. Ska vi inte längre kunna ta oss tid att läsa en vanlig god natt saga för våra barn?

Om man söker på Google på ”Spara tid” får man upp 3 960 000 träffar. Sökningen tar 0.18 sekunder. Vad vi nu ska spara tiden till? Vi har ju knappt ens tid med tiden längre…

Hur ofta säger vi ”Jag skulle vilja men tiden räcker inte till”?

Och den tid vi tar oss, hur använder vi den? Används den ”rätt”?

Hur många timmar i veckan sitter vi framför facebook, World of Warcraft, youtube, Svt play, Wikipedia, Google earth osv?  

Är vi verkligen så rika att vi har tid att slösa vår tid på sådant som inte betyder något?

För egen del tänker jag vårda min fattigdom och försöka spara min tid i varje värdefullt litet ögonblick. 

// Kiin

Ditt lidande må vara över men vårt då? Eller… Käre Jesus, Du glömde ditt jävla godis!

En fråga som cirkulerat här hemma den senaste veckan eller så är; Varför är alltid påskgodis så mycket äckligare än vanligt godis?

Bara för att en stor liten man, valde att lidande dö på korset för våra synders skull, behöver väl inte vi lida för det en gång om året 2000 år senare? 

Dessutom firas (!) det med allt för mycket ägg, hårda ofta lite lätt grönnyanserade ägg, som man med våld gärna slår emot varandra för att sen pilla i sig med översaltade blaskiga små fiskbitar och tvingar ner i halsen med stark felkryddad sprit. 

En annan sak jag undrat över är varför man önskar varandra ”Glad” påsk? Vad är det för roligt med att man spikade upp en vänlig judisk man på ett kors en gång för jätte länge sedan. Hela händelsen är snarare mer pinsam och det vore mycket mänskligare att sopa alltihopa under mattan och låtsas som ingenting…

På 1600 talet började man den fina traditionen med påskris, eller fastlagsris. En kär liten tradition för att inte glömma dem uppoffringar som den stakars judiske mannen fick genomgå. Det hela gick till så att fadern i familjen valde ut lämplig risruska, gärna en av björk, och sedan piskade han resten av familjen. 

För att liva upp det hela lite, började man på 1700-talet att pimpa riset med band eller fjädrar i lite glada färger. 100 år senare började man även att slänga i godis i riset men då hade barnen tagit över och piskade istället sina föräldrar. Men det spelar inte så stor roll egentligen, det viktiga är ju att någon får spö. Det fick ju Jesus och rätt ska vara rätt. Eller?

Efter att ha gett barnen oförtjänt stryk på grund av vad andra vuxna människor gjort mot en annan vuxen man, i ett land långt, långt bort, för 1800 år sedan, fick väl de vuxna lite dåligt samvete och försökte väl kompensera barnen. Detta gör man ju bäst med hjälp av godis. Men!! man måste ändå komma ihåg kärnan i det hela, som är att påminnas om Jesu lidande, därför kan inte godiset vara gott!

-” Varsågod Bertram, Emanuel, Kjellmund och lilla Rigmor, förlåt att vi uppfostrar er till goda kristna med hjälp av stryk, men ta en kola så blir allt bra. Den smakar skit men det är ändock en kola.”

Man blir ju lurad! Inte konstigt att barnen fäste godiset i riset och använde det som tillhygge. 

Ja, du käre Jesus. Det är en konstig värld vi lever i. Jag förstår att du tog den lätta vägen ut. Men du kunde väl åtminstone skonat oss från äckligt godis!

// Kiin