Tacksam.

Livet innehåller så mycket.

Ibland är det svårt att inte stirra sig blind på de riktigt stora sakerna; händelserna, kärlekarna, förlusterna, sorgerna, lyckorusen, kritiken, sveken, vänskaper osv...

Men ibland är det viktigt att även se de små tingen...

Som en främlings leende, någon som klappar din arm, någon som fattar din charm, någon som låter dig gå före i kön, ett snällt sms, en nos från en hund, en hind på en äng, en smulfri säng, någon som ser och hör det man gör...

Ibland är dem små tingen mer.
Ibland är det dem som gör att man ler...

// Kiin

Eko...

"Hur ska jag säga, så att bara du ser?

Överallt är jag tyst, men jag vill mer.

Hur ska jag kunna nå ditt hjärta, utan att röra vid ditt bröst?

Hur skall du förstå mig, utan att höra min röst?

Natten ekar. Tvivlen tvekar.
Det som var. Finns kvar.

Längtan efter mer, stör.
Att låta bli, förgör.

Jag ber dig; Hör!"

// Kiin

Våldtagen

Jag tänker sällan på det. Kanske för att det inte längre spelar någon roll.
Men ibland kommer det tillbaka, precis som många andra minnen gör.

I min tidiga tjugoårsålder hade jag en  bästa vän. Vi var bara vänner i några år, men oavsett allt som hände då, saknar jag henne än.

Vi var som bästa vänner är. Vi festade. Vi bråkade. Vi åt lunch. Vi diskuterade killar. Vi ringde varandra oavsett om vi behövde det eller ej. Vi höll ihop. Vi skrattade och grät tillsammans. Vi gjorde allt tillsammans.

Vi gjorde allt för varandra.

En kväll....
En kväll bad hon mig om en tjänst.

Hon var väldigt förälskad i en kille.
Vi var på en fest hos honom den kvällen och det var många där.
Den kvällen bad hon mig att jag skulle testa om han var intresserad av henne.
Hon bad mig att ställa frågor till honom, om honom. Om henne.
Hon bad mig att flörta med honom.
För Hon ville veta hur han reagerade på det.

Jag ville inte.

Men hon bönade och bad. Kanske var det Han som var svaret till Hennes Jag...
Och hon ville veta.

När hon gick därifrån... Stod jag redan med ytterkläderna på i hallen, berädd att gå. Hon skällde på mig för att jag inte tagit reda på det hon ville veta. Hon sa att jag var en dålig vän som inte ställde upp.

Så jag gick in igen. Satte mig ner i soffan. Pratade med killen i fråga och hans vän som var kvar.
Efter 10-15 minuter reste jag mig upp igen för att gå hem. Fortfarande med ytterkläderna på.

De följde mig till hallen. Jag sa hejdå och öppnade dörren. Någon av dem tryckte sin hand en bit ovanför min och smällde igen dörren igen innan jag gått ut...

Sen blev det lite tumult.

De släpade in mig i sovrummet.
Den ena höll fast mina armar och den andra slet av mig min kjol.

Jag bad dem att sluta. Jag bad dem att sluta... Och jag bad dem... sen skrek jag att de skulle sluta...

Det gjorde dem inte.

När jag gick hem grät jag inte.
Jag hade ingen gråt kvar.
Jag kände mig helt tom.

Dagen efter ringde min vännina.

Jag vet än idag inte varför jag inte då berättade vad de gjorde. Allt jag sa till henne var att han flörtat med mig och att han sagt att han inte ville ha henne. Så det blev inget mellan dem...
Kanske sa jag så för att skydda henne.
Ett tag senare anklagade hon mig för att jag hade förstört hennes chanser med honom...
Jag vet än idag inte varför jag inte ens då sa något...
Kanske försökte jag då fortfarande skydda hennes hjärta. Kanske försökte jag skydda oss båda. Skydda vår vänskap.

Men hon lämnade mig ändå.

Ibland är livet svårt att förstå...

// Kiin

VARNING!

Det har kommit till min kännedom att ända sedan 1880 har det funnits en bok som samlat en massa information om privatpersoner. 

Tex namn, adress och telefonnummer.

Sedan 1996 har dessa uppgifter även katalogiserats på Internet! Och varit tillgängliga för ALLA som har Internet!

Boken kallas Telefonkatalogen.

På internet heter dem idag Eniro. 

Och det är inte bara i Sverige detta pågår utan i hela, nästan iaf, Världen! Det startade i London, England redan 1876 e.kr!

Det finns även ett skit konstigt system, jag vet inte riktigt hur det funkar, men det har något med rymden att göra. 

Det finns tydligen mekanik där ute som kan veta var vem som helst är så länge de pluggar in sig i en bil!

Apparaten i bilen kommunicerar med något svävande objekt i rymden och vet var du är, var du kommer ifrån och var du är på väg och talar till och med om ifall du skulle köra fel! 

Även om du kör fel med vilje! 

Till exempel om du bara vill ta en korv med mos längs med vägen, då får du inte det! Då måste du göra en U-sväng istället! 

Åh, Åh, Åh…! Få inte igång mig på detta ämne bara. Som Poet är detta extra känsligt! 

Jag gillar ju ord och tycker att ord kan ha en mycket viktig inverkan och effekt för allt och på alla. Men visste ni att det varje dag cirkulerar, helt fritt genom atmosfären; 

En jävla massa skitsnack!!!  

Och Ingen kan stoppa det!!! 

När jag ändå är igång kan jag tala om att det finns en hel yrkesgrupp med människor som rent professionellt, sedan början av 1900 – talet, har sprungit omkring överallt, i hela samhället, över hela jorden, nästan.  Strax efter direkt, när något hänt, är dessa människor där och ställer frågor som kräver svar. De frågar om vad?, var?, när?, vem? och hur?, samt gärna även varför?

De är ofta tätt följda av någon person som i början ritade av berörd situation eller person, men nu har de kameror som tar exakta kopior av det som hänt. 

Sen lägger de ut all information i både text och bild, i något som kallas media eller Tidning.

Tydligen finns det dessutom en jävlans massa tidningar.

Mina efterforskningar har visat att det funnits tidningar, i olika form, ända sedan Antikens Rom!

I Kina har dem funnits sedan 200 – talet! 

Alltså Tvåhundra – talet, inte tvåtusen! En hel massa år alltså!

I Sverige, där vi bor, kom den första tidningen ut 1645!

Den kommer fortfarande ut! 

Fast nuförtiden bara på det där Internetet!

Men det är ju ändå helt sjukt! 

Fattar ni. 

Ända sedan Antiken, och kanske ännu längre tillbaka, (vem vet!), har sådant här pågått;

Att främmande människor har skrivit, fotograferat/målat av andra människor, djur, mat osv och sedan delat med sig av det till Andra främmande människor på olika tidningar, tavlor, böcker, skriftrullar och på andra vis, kanske även på sten, kanske även i en glömd grotta!! Gud Nåde! Vem vet gränsen av det helt gränslösa beteende som pågått...

Och så har folk mage att gnälla över identiteten på Facebook! 

Som man faktiskt kan kontrollera ganska väl helt själv. 

På Många olika sätt. 

Bland annat genom att inte vara där eller genom att inte lägga ut en massa ogenomtänkta bilder eller texter som man senare skäms över!

Lite självkontroll och självinsikt har aldrig skadat någon!

Och nu när jag ändå värmt upp; 

Om man nu ändå är en aktiv Facebook användare och råkar lägga ut att man ska dra till Peru eller Kanarieöarna i två veckor, blir vissa människor helt vilda och menar att sådan information får man absolut inte dela med sig av offentligt för då kommer huset att totalt översvämmas av inbrottstjuvar!

Allvarligt! 

Tror ni verkligen att hela världens eller ens er lilla byhållas samlade Inbrottsgilles små ministrar eller underhuggare eller ens deras sekreterare, sitter och bevakar hela Facebooks aktiva användarantal och följer deras jävla dravel för att se vem som är hemma eller inte!?

 Vet ni att i mars i år, dvs 2013, var det totala aktiva användarantalet medlemmar på Facebook över 1,1 Miljarder användare. 

Sen finns det säkert 2-3 stycken som är inaktiva också, men dem har ingen någon koll på…

Sluta upp med ert paranoida beteende. 

Ta konsekvenserna av ert eget agerande. 

Stå för det ni gör. Oavsett var ni gör det.

Tro det eller ej, men bortsett från dina närmsta 20 vänner, oavsett om du har 700+ på fejan, skiter ett stort stycke i var du är, vad du gör eller vem du gör vad med. 

Att fesa sig över att delge lite info om sig själv är ungefär lika löjligt som att inte kunna gå in på ICA för då kan folk både se dig och dem vet dessutom var du är… IRL!! 

(IRL betyder för de som inte vet ”In real life”, det vill säga ”på riktigt” så ni inte flippar och tror det är någon kod för något)

Eller lika löjligt som att starta ett bokbål för alla telefonkataloger...

Mitt tips är att tänka lite mer innan man nojar sig över något som ingen annan egentligen orkar bry sig om. 

// Kiin

Till Dig.

Du är inte längre hos mig men jag vet du kommer snart igen.

Det är bara det att natten känns så mörk att den nästan blivit trång. 

Rummen känns så tomma och maten smakar kallt. 

Men jag kan höra din röst i mitt inre. 

Jag hör hur du skrattar överallt och du ber mig att le. 

Så jag ler igenom mina tårar och skrattar för dig med.

Jag fick en teckning av vår dotter.

Hon sa att den var du. 

Och att du gråter, för att du saknar oss med just nu.

Jag känner inte igen mig i mitt ledsna jag. 

För jag är ju på riktigt lycklig, som du gör mig varje dag.

Och du vet att jag gläds med dig. 

Och du vet att jag alltid är stark, 

även när jag är svag.

Men jag kan lova dig, dina kamrater, våra husdjur och ja, hela världen, det finns nog ingen som har längtat efter en måndag så som jag längtar idag!

Då skall du återvända hem och jag får hålla dig intill mig igen!

Men nu är natten här och jag undrar hur ska det gå? 

Vi brukar somna hand i hand. 

I natt somnar vi i varsitt land.

 Jag ska leta efter dig i alla drömmars hamn.

 I natt skall jag somna, på din kudde, med vår son i min famn...

Jag älskar dig!

// Din fru

Rampen var borta men det luktade nästan likadant...

Det stället där jag växte upp, var helt fantastiskt. 

Så… Så fort jag kunde; flyttade jag därifrån. Säker på att livet måste innebära mer…

Min realistiska och dramatiska ådra förstod tidigt att liv och lycka inte är bundit till en plats.

Liv och lycka är något man samlar på sig. Något man skapar inom sig. Genom livets olika faser, ställen, tillstånd osv… Men det är en annan historia...

Jag minns, den sista dagen i Vårt Hus. 

 Jag och min bror satt på det andra av tre trappsteg ner till det som i så många år varit vårt finrum, vårt levnadsrum, vårt vardagsrum, ett rum som alltid varit en så stor del av vårat liv.

Vi satt på tröskeln till ett rum som varit självklart.

 Vi satt på tröskeln till det som inte längre var vårat.

Vi satt på tröskeln till ett rum, i ett hus, som alltid varit fyllt. Men nu var alla ting borta. Flyttat någon annan stans.

Och i brist på allt annat så sjöng vi åta bara helvete! Och våra röster ekade så starkt att jag fortfarande kan höra dem…

Vi satt på tröskeln till att vara så pass stora att någon större kanske kunde lyssnat…

Men ingen lyssnade eller hörde. Ibland hör vuxna lite dåligt….

 Ibland hör dem nog inte alls.

Så vi, satt där på tröskeln och lovade varandra; ”En dag köper vi tillbaka vårt hem. En dag köper vi tillbaka detta hus.”

Nu har det gått 15 år sedan det löftet gavs. 

För några veckor sedan, körde jag ner dit.  Dit där vi växte upp. Dit där vi en gång levde…

Det var första gången på 15 år jag var där igen och Jag var för en gång skull själv i bilen.

 Jag körde hela rundan. Jag körde sakta. För att ta in allt.

Jag körde förbi ”vårt” hus, vår värsta grannes hus, förbi stigen som ledde till honom jag var kär i, jag körde förbi min ”12-åriga bästa kompis” hus, jag körde förbi det lilla, lilla huset vi hyrde medan vi byggde Vårt Stora Hus. Jag körde förbi det lilla huset som alltid hade taket fullt med mossa, jag körde förbi tennisplannen som vi alltid hade stående tillgång till, men som vi sällan nyttjade. 

 Jag körde genom korsningen där vi alltid träffades.

Jag körde förbi träden där vi alltid skildes åt.

 Jag körde förbi lekplatsen där vi brukade leka. 

Rampen var borta och det såg annorlunda ut. Men det luktade nästan likadant… det luktade som när vi var små.

Det var så, så många år sedan jag gick där.

 Så länge sedan jag gick på dessa marker.

 Jag trodde mina fötter hade glömt. Jag trodde mina fötter hade glömt stegen och vägarna…

Men för varje steg jag tog häromdagen, kom jag närmare. 

Närmare stranden. 

Närmare Vägarna.

 Närmare känslan.

 Närmare ett försvunnet Jag.

De vägarna jag en gång känt, men glömt, blev självklara, i samma takt dem uppenbarade sig, steg för steg framför mig…

Och utan att jag viste ordet av, hade jag gått alla de steg jag gick i min ungdom, bara på några timmar, bara på en dag. 

På något sätt är det de stegen som får mig att fortsätta gå. 

Och även om jag ibland glömt bort vilken väg jag ska gå, 

har jag aldrig glömt åt vilket håll jag skall se…

… Framåt!

// Kiin

Prinsessan och Soldaten

Det har hänt väldigt mycket den sista tiden vilket har varit roligt men det har lämnat lite plats åt mitt skrivande. 

Dock hade jag bestämt att jag skulle skriva en blogg idag, men det jag tänkte att jag skulle skriva om får vänta lite… Istället vill jag nämligen skriva om det här;

I helgen var vi iväg på Vikingamarknad igen. 

Under en sådan är marknadsplatsen under marknadens öppettider fylld av både turister och Vikingatida reenactors. D.v.s. personer, som vi, som lägger en stor del av sitt liv, baserat på sitt intresse, på att efter fynd samt bild/skrift material, återskapa, gestalta och levandegöra den del av vår historia som idag kallas för Vikingatid. (Mer om detta kan jag berätta vid ett senare tillfälle)

I alla fall. 

När marknaden stänger för dagen och besökarna går hem ändras stämningen lite. 

Tänk er en plats full av människor som delar samma intresse. 

Alla är lediga efter dagens jobb. 

Alla är glada, för att de befinner sig i den miljö de trivs bäst i. 

Tänk er allt trevligt ni kan tänka er, då börjar ni närma er kvällen/natten på en vikingamarknad…

Marknadsplatserna är ofta indelad lite som en by eller stad, där det finns hantverkare, smeder, garvare, matfolk, krigare osv osv. 

Beroende på vilken grupp man tillhör så har man olika kvarter i denna by. 

Det är lite svårt att förklara så här kort och det är ändå inte det som bloggen skall handla om idag, så jag går vidare.

I dessa kvarter, eller lägerplatser, som kan se ut på lite olika vis är det nästan alltid så att där finns någon form av eldstad. 

Där lagar man sin mat, håller sig varm, får ljus ifrån, festar kring osv osv….

Nu börjar jag närma mig…

I helgen var vi som sagt iväg och kring en av dessa lägereldar var det en av våra vänner som berättade en väldigt fin historia för mig och nu tänker jag berätta den för er…

Vår väns namn är Mathias och när han gjorde lumpen, för ca 13 år sedan, fick han som så många andra unga män i vårat rike åka upp till Stockholm, för att gå högvakten. 

När han gjorde det var det mitt i smällkalla vintern. 

En natt stod han på en post som var, säkert kanske lika kall som andra, men, tydligen enligt honom var den lite kallare, lite blåsigare, lite jävligare…

Plötsligt en natt, börjar en mörk gestalt röra sig över borggården.

 O auktoriserad!

Utan tillstånd! Mitt i natten! Vid Kungens Slott!!!

Vår vän gör som en god soldat skall. Han följer reglementet.  

Höjer sin bössa, tar ett steg fram och ber personen ifråga tillkännagiva sig själv. 

Gestalten tar självsäkert några steg till i mörkret samtidigt som den börjar tala.

Med klar, mjuk stämma, säger Hon;

-          ”Jag heter Victoria och jag kommer med en kopp varm choklad, du ser så frusen ut…”

Så stiger gestalten fram de sista stegen… 

Mörker och snöfall skingras och personen som står framför soldaten är ingen mindre än Sveriges Kronprinsessa Victoria men en kopp varm choklad i handen…

… Till den frusne soldaten.  

Victoria, pratade med honom en god stund.

När hon gick tillbaka över borggården, tillbaka till sitt slott, sa vår vän; Den frusne soldaten, högt för sig själv;

-          ”Om jag någonsin får en dotter, skall hon heta Victoria!”

Jag tyckte att det var en så fin historia. Därför ville jag dela den med er.

Och förresten…

Idag är soldatens dotter lite över två år gammal och hon heter… Victoria!

// Kiin

Sveriges Kronprinsessa Victoria.