Rampen var borta men det luktade nästan likadant...

Det stället där jag växte upp, var helt fantastiskt. 

Så… Så fort jag kunde; flyttade jag därifrån. Säker på att livet måste innebära mer…

Min realistiska och dramatiska ådra förstod tidigt att liv och lycka inte är bundit till en plats.

Liv och lycka är något man samlar på sig. Något man skapar inom sig. Genom livets olika faser, ställen, tillstånd osv… Men det är en annan historia...

Jag minns, den sista dagen i Vårt Hus. 

 Jag och min bror satt på det andra av tre trappsteg ner till det som i så många år varit vårt finrum, vårt levnadsrum, vårt vardagsrum, ett rum som alltid varit en så stor del av vårat liv.

Vi satt på tröskeln till ett rum som varit självklart.

 Vi satt på tröskeln till det som inte längre var vårat.

Vi satt på tröskeln till ett rum, i ett hus, som alltid varit fyllt. Men nu var alla ting borta. Flyttat någon annan stans.

Och i brist på allt annat så sjöng vi åta bara helvete! Och våra röster ekade så starkt att jag fortfarande kan höra dem…

Vi satt på tröskeln till att vara så pass stora att någon större kanske kunde lyssnat…

Men ingen lyssnade eller hörde. Ibland hör vuxna lite dåligt….

 Ibland hör dem nog inte alls.

Så vi, satt där på tröskeln och lovade varandra; ”En dag köper vi tillbaka vårt hem. En dag köper vi tillbaka detta hus.”

Nu har det gått 15 år sedan det löftet gavs. 

För några veckor sedan, körde jag ner dit.  Dit där vi växte upp. Dit där vi en gång levde…

Det var första gången på 15 år jag var där igen och Jag var för en gång skull själv i bilen.

 Jag körde hela rundan. Jag körde sakta. För att ta in allt.

Jag körde förbi ”vårt” hus, vår värsta grannes hus, förbi stigen som ledde till honom jag var kär i, jag körde förbi min ”12-åriga bästa kompis” hus, jag körde förbi det lilla, lilla huset vi hyrde medan vi byggde Vårt Stora Hus. Jag körde förbi det lilla huset som alltid hade taket fullt med mossa, jag körde förbi tennisplannen som vi alltid hade stående tillgång till, men som vi sällan nyttjade. 

 Jag körde genom korsningen där vi alltid träffades.

Jag körde förbi träden där vi alltid skildes åt.

 Jag körde förbi lekplatsen där vi brukade leka. 

Rampen var borta och det såg annorlunda ut. Men det luktade nästan likadant… det luktade som när vi var små.

Det var så, så många år sedan jag gick där.

 Så länge sedan jag gick på dessa marker.

 Jag trodde mina fötter hade glömt. Jag trodde mina fötter hade glömt stegen och vägarna…

Men för varje steg jag tog häromdagen, kom jag närmare. 

Närmare stranden. 

Närmare Vägarna.

 Närmare känslan.

 Närmare ett försvunnet Jag.

De vägarna jag en gång känt, men glömt, blev självklara, i samma takt dem uppenbarade sig, steg för steg framför mig…

Och utan att jag viste ordet av, hade jag gått alla de steg jag gick i min ungdom, bara på några timmar, bara på en dag. 

På något sätt är det de stegen som får mig att fortsätta gå. 

Och även om jag ibland glömt bort vilken väg jag ska gå, 

har jag aldrig glömt åt vilket håll jag skall se…

… Framåt!

// Kiin

Prinsessan och Soldaten

Det har hänt väldigt mycket den sista tiden vilket har varit roligt men det har lämnat lite plats åt mitt skrivande. 

Dock hade jag bestämt att jag skulle skriva en blogg idag, men det jag tänkte att jag skulle skriva om får vänta lite… Istället vill jag nämligen skriva om det här;

I helgen var vi iväg på Vikingamarknad igen. 

Under en sådan är marknadsplatsen under marknadens öppettider fylld av både turister och Vikingatida reenactors. D.v.s. personer, som vi, som lägger en stor del av sitt liv, baserat på sitt intresse, på att efter fynd samt bild/skrift material, återskapa, gestalta och levandegöra den del av vår historia som idag kallas för Vikingatid. (Mer om detta kan jag berätta vid ett senare tillfälle)

I alla fall. 

När marknaden stänger för dagen och besökarna går hem ändras stämningen lite. 

Tänk er en plats full av människor som delar samma intresse. 

Alla är lediga efter dagens jobb. 

Alla är glada, för att de befinner sig i den miljö de trivs bäst i. 

Tänk er allt trevligt ni kan tänka er, då börjar ni närma er kvällen/natten på en vikingamarknad…

Marknadsplatserna är ofta indelad lite som en by eller stad, där det finns hantverkare, smeder, garvare, matfolk, krigare osv osv. 

Beroende på vilken grupp man tillhör så har man olika kvarter i denna by. 

Det är lite svårt att förklara så här kort och det är ändå inte det som bloggen skall handla om idag, så jag går vidare.

I dessa kvarter, eller lägerplatser, som kan se ut på lite olika vis är det nästan alltid så att där finns någon form av eldstad. 

Där lagar man sin mat, håller sig varm, får ljus ifrån, festar kring osv osv….

Nu börjar jag närma mig…

I helgen var vi som sagt iväg och kring en av dessa lägereldar var det en av våra vänner som berättade en väldigt fin historia för mig och nu tänker jag berätta den för er…

Vår väns namn är Mathias och när han gjorde lumpen, för ca 13 år sedan, fick han som så många andra unga män i vårat rike åka upp till Stockholm, för att gå högvakten. 

När han gjorde det var det mitt i smällkalla vintern. 

En natt stod han på en post som var, säkert kanske lika kall som andra, men, tydligen enligt honom var den lite kallare, lite blåsigare, lite jävligare…

Plötsligt en natt, börjar en mörk gestalt röra sig över borggården.

 O auktoriserad!

Utan tillstånd! Mitt i natten! Vid Kungens Slott!!!

Vår vän gör som en god soldat skall. Han följer reglementet.  

Höjer sin bössa, tar ett steg fram och ber personen ifråga tillkännagiva sig själv. 

Gestalten tar självsäkert några steg till i mörkret samtidigt som den börjar tala.

Med klar, mjuk stämma, säger Hon;

-          ”Jag heter Victoria och jag kommer med en kopp varm choklad, du ser så frusen ut…”

Så stiger gestalten fram de sista stegen… 

Mörker och snöfall skingras och personen som står framför soldaten är ingen mindre än Sveriges Kronprinsessa Victoria men en kopp varm choklad i handen…

… Till den frusne soldaten.  

Victoria, pratade med honom en god stund.

När hon gick tillbaka över borggården, tillbaka till sitt slott, sa vår vän; Den frusne soldaten, högt för sig själv;

-          ”Om jag någonsin får en dotter, skall hon heta Victoria!”

Jag tyckte att det var en så fin historia. Därför ville jag dela den med er.

Och förresten…

Idag är soldatens dotter lite över två år gammal och hon heter… Victoria!

// Kiin

Sveriges Kronprinsessa Victoria.