Tacksam.

Livet innehåller så mycket.

Ibland är det svårt att inte stirra sig blind på de riktigt stora sakerna; händelserna, kärlekarna, förlusterna, sorgerna, lyckorusen, kritiken, sveken, vänskaper osv...

Men ibland är det viktigt att även se de små tingen...

Som en främlings leende, någon som klappar din arm, någon som fattar din charm, någon som låter dig gå före i kön, ett snällt sms, en nos från en hund, en hind på en äng, en smulfri säng, någon som ser och hör det man gör...

Ibland är dem små tingen mer.
Ibland är det dem som gör att man ler...

// Kiin

Eko...

"Hur ska jag säga, så att bara du ser?

Överallt är jag tyst, men jag vill mer.

Hur ska jag kunna nå ditt hjärta, utan att röra vid ditt bröst?

Hur skall du förstå mig, utan att höra min röst?

Natten ekar. Tvivlen tvekar.
Det som var. Finns kvar.

Längtan efter mer, stör.
Att låta bli, förgör.

Jag ber dig; Hör!"

// Kiin

Våldtagen

Jag tänker sällan på det. Kanske för att det inte längre spelar någon roll.
Men ibland kommer det tillbaka, precis som många andra minnen gör.

I min tidiga tjugoårsålder hade jag en  bästa vän. Vi var bara vänner i några år, men oavsett allt som hände då, saknar jag henne än.

Vi var som bästa vänner är. Vi festade. Vi bråkade. Vi åt lunch. Vi diskuterade killar. Vi ringde varandra oavsett om vi behövde det eller ej. Vi höll ihop. Vi skrattade och grät tillsammans. Vi gjorde allt tillsammans.

Vi gjorde allt för varandra.

En kväll....
En kväll bad hon mig om en tjänst.

Hon var väldigt förälskad i en kille.
Vi var på en fest hos honom den kvällen och det var många där.
Den kvällen bad hon mig att jag skulle testa om han var intresserad av henne.
Hon bad mig att ställa frågor till honom, om honom. Om henne.
Hon bad mig att flörta med honom.
För Hon ville veta hur han reagerade på det.

Jag ville inte.

Men hon bönade och bad. Kanske var det Han som var svaret till Hennes Jag...
Och hon ville veta.

När hon gick därifrån... Stod jag redan med ytterkläderna på i hallen, berädd att gå. Hon skällde på mig för att jag inte tagit reda på det hon ville veta. Hon sa att jag var en dålig vän som inte ställde upp.

Så jag gick in igen. Satte mig ner i soffan. Pratade med killen i fråga och hans vän som var kvar.
Efter 10-15 minuter reste jag mig upp igen för att gå hem. Fortfarande med ytterkläderna på.

De följde mig till hallen. Jag sa hejdå och öppnade dörren. Någon av dem tryckte sin hand en bit ovanför min och smällde igen dörren igen innan jag gått ut...

Sen blev det lite tumult.

De släpade in mig i sovrummet.
Den ena höll fast mina armar och den andra slet av mig min kjol.

Jag bad dem att sluta. Jag bad dem att sluta... Och jag bad dem... sen skrek jag att de skulle sluta...

Det gjorde dem inte.

När jag gick hem grät jag inte.
Jag hade ingen gråt kvar.
Jag kände mig helt tom.

Dagen efter ringde min vännina.

Jag vet än idag inte varför jag inte då berättade vad de gjorde. Allt jag sa till henne var att han flörtat med mig och att han sagt att han inte ville ha henne. Så det blev inget mellan dem...
Kanske sa jag så för att skydda henne.
Ett tag senare anklagade hon mig för att jag hade förstört hennes chanser med honom...
Jag vet än idag inte varför jag inte ens då sa något...
Kanske försökte jag då fortfarande skydda hennes hjärta. Kanske försökte jag skydda oss båda. Skydda vår vänskap.

Men hon lämnade mig ändå.

Ibland är livet svårt att förstå...

// Kiin