När ett barn föds skriker det.
Det skriker för att det förflyttas från en trygghet till en
ovisshet.
Det skriker för att det är allt det kan göra.
Det skriker för att det är första gången det andas luft.
Det skriker för att visa att det finns.
Det skriker för att leva.
Med tiden växer barnet upp.
Trillar och faller.
Gråter och
skriker.
Alla hör.
Alla ser.
En del är där.
Så en dag har barnet blivit stor.
Blivit vuxen. Och vissa ser...
Jag har alltid trott, även när jag blev det ”vuxna barnet”,
att jag skulle lyckas behålla min inre barndom kvar inom mig.
Jag har alltid trott att jag skulle kunna behålla mina
drömmar.
Men någonstans i en blandning av drömmar, sjukdom och skador
så tappade jag fotfästet om mig själv.
Min bild av mig själv försvann.
Jag letar varje dag.
Efter Mig.
Men det är svårt.
Även om jag har Allt jag någonsin drömt om,
Är det som att det bor någon annan i min kropp.
Och denna Någon, skriker.
Precis som ett nyfött barn.
Om att andas luft.
Om att få finnas.
Om att få leva.
Om att få vara frisk.
Om att få vara Hel!
Det blåser och det regnar…
Jag skriker mot stormen!!!
// Kiin
// Kiin
