Hejdå Knuthenborg!

När jag var liten åkte vi till Knuthenborg safaripark i Danmark. Vi var två familjer. Pappa körde, bredvid satt min gudfar. I baksätet satt mamma och min gudmor. I bagageutrymmet hade de bäddat ut med filtar och kuddar och där bak satt vi fyra ungar! 

Idag hade jag inte kunnat tänka mig att slänga bak mina ungar eller någon annans ungar heller för den delen, i skuffen. Inte ens med kuddar! Men så gjorde man då. Inget konstigt med det.

I safariparken strövade stora vilda afrikanska djur omkring. Noshörningar, giraffer, antiloper och annat. 

Tigrarna var inhägnade och ganska slöa. Jag minns att den ena tigerhanen hade fått tag i en vit plastspann som han tyckte var mycket intressant, men just då bråkade jag med Sussie om något. 

Hos aporna fick man åka en safaribuss med stora fönster och små hål i sidorna. Ur de hålen fick man sticka ut okokt spagetti som aporna hoppade upp och tog till de flesta passagerares skräckblandade förtjusning. 

Girafferna var jag livrädd för. Konstigt djur att vara rädd för men så var det.

Någonstans i parken fanns även ett litet utomhus lekland med små picknickbord och små bänkar. Där åt vi lunch. Grillad kyckling, grönsaker, bröd och kakor. Barnen drack läsk. Vanlig läsk för någon zero eller light version fanns inte. Mammorna drack vin och papporna drack dansk öl. 

När vi var mätta på såväl kyckling, lek och safari packades vi in i bilen igen och styrde hemåt. Hela vägen från Parken till färjorna skallade våra tjut från bagageutrymmet - ” Hejdå Knuthenborg! Hejdå Knuthenborg! Heeejdååå Knuthenboooorg!!!”

En annan sak jag minns från när jag var liten var den lilla kanalkiosken. Det var en röd liten bod där man kunde köpa glass, godis och korv. Det var i stort sett allt. Jo, och vykort såklart. Med blomstermotiv, landskapsvyer och bilder på kungen. 

Man kunde inte gå in i kiosken utan fick handla genom en liten lucka i väggen. Man fick stå på en liten trätrappa med två steg för att nå upp. 

Godiset låg prydligt i små skålar bakom en glasruta. Man hade en femma eller en papperstia att handla för. Man pekade och flickan i kiosken plockade. – ”Ta en sån. Två sådana. Nä vänta, bara en sån förresten och tre sådana istället….”

Sen cyklade man ner till kanalen. Antingen under bron eller längst ut på en av pirarmarna. Där satt man på kanten och dinglade med benen, pratade med sin bästis och väntade på att någon båt skulle komma förbi som man kunde vinka till.

Det var roligt oavsett vilken båt som kom men med tiden blev av någon anledning kustbevakningsbåten med besättning lite roligare…

Vi var alltid ute. Om det regnade hade vi regnkläder. När det snöade hade vi overall. När det var sol hade vi solskyddsfaktor 0.

Vi cyklade överallt. Eller sprang. Ingenting var säkert och allting spännande. 

Man fick en tid av mamma då man skulle vara hemma och den tiden höll man. Utom en gång och då fick jag mitt första och sista utegångsförbud, men det är en helt annan historia….

Och så gick dagarna. Dagar som är borta nu. Jag undrar vad mina barn kommer att tänka tillbaka på… 

Jag hoppas att vi ger de chansen att minnas sitt eget – ”Heeejdåå Knuuthenbooorg!!”

// Kiin

Så Ristas nu Runor i Sten. Din Sten är från Havet.

Bifrost. Vägen till Asagudarnas hemvist.

                                    
Den 5 januari 2012 började jag skriva min blogg. Jag hade inte vågat innan. 

Men tack vare en vän, tillika en av de modigaste kvinnor jag vet, blev jag trött på min feghet. 

Den dagen återupptog hon sin kamp mot döden och cancer. Då kändes det lite mesigt att Jag inte vågade visa mig och mina tankar i skrift som jag ju ändå skrev…

Den dagen hette min blogg ”En Liten Näva, Stor Inspiration” och jag avslutade den så här;

”… Idag börjar hon än en gång en lång kamp mot denna omgång jävelskap.
Jag tror att hon tycker om att läsa om sånt jag skriver. Därför börjar jag skriva idag.
Genom åren ändrar sig livet och vi med det. Det vi tycker, tänker och är, formas ständigt. Likt en sten i havet slipas vi.
Genom åren ändrar sig sagan och vi med den.
Och så lever vi i alla våra dagar...”

Och så lever vi i alla våra dagar… 

Idag sitter min man och hugger hennes runsten. 

Förra veckan kom budet att hon har tre månader kvar att leva.

Jag känner på mig att det blir längre än så. Jag tror hon kommer ge sig fan på att klara i alla fall ett år.

Det finns styrkor i viljan som ingen kan besegra.

Döden må vara mäktig, men så är även segt kvinnfolk!

Oavsett vilket kommer hon Alltid att finnas kvar.

Allting som finns består av energi. Energi kan inte dö. Energi kan inte försvinna. Energi ändrar bara form. 

Från till exempel rörelse-energi till läges-energi. 

Detta är Inte Mitt påhitt, i någon form av ”greppa efter halmstrå” – övning, utan det är faktiskt fysikens lagar som säger så.

Detta innebär att när vi dör så omsätts den energi vi är till någon annan form. Till något annat.

I vinden. I träden. I skogen. På stranden. I haven. Bland molnen. I regnet som faller. Överallt finns vi då. Först när vi slutar att vara Här, kan vi börja finnas Överallt.

Likt en sten i havet slipas vi. Genom åren ändrar sig sagan och vi med den. Och Så… Lever Vi i Alla våra dagar… Föralltid. 

Hon kommer Alltid att finnas kvar. Ingen kraft är så stark att den kan sudda ut en Ängels fotspår…

          Vi kommer Alltid ses när Regnet faller och i Solens sken. Genom Vinden når vi varandra.

Till Lillnäva. Vi älskar dig.

                                       

// Kiin