Gustav : 1

Som mamma och pappa har man hela tiden fullt upp. Dygnet runt. Ungarna rasar, krasar, brusar och susar. Och som föräldrar gör man ALLT för sina barn.

Man ser de födas och man ser de växa. Och Man är trött, lycklig och orolig. För Allt. Från första andetaget till det sista… som någon av oss tar.

Man sitter uppe hela natten och vakar när de är sjuka. Sen är man vaken hela dagen för att de är det och för att man Helt enkelt Måste. 

Kärleken ger en den styrkan man behöver.

Jag är lyckligt lottad. Som vaknar efter en kort stund av sömn varje natt. Av att mina barn väcker mig.

Men…

 Hur känns det när barnet inte längre vaknar? Hur känns det när barnet som var sjukt inte längre vaknar för att det inte längre finns där? 

Hur känns det när man lagt blommor på sitt barns grav? 

Jag vågar inte ens föreställa mig hur det känns.

En tjej. Nu en Kvinna. Nu en mor, som gick i min klass. Från 1.an till 9.an har fått uppleva detta. 

När hon födde sin son, Gustav. Då sa läkarna att han aldrig, varken skulle kunna se eller höra. Men han lärde sig det. Ändå. 

De sa att han inte skulle kunna äta. Men han lärde sig det. På sitt sätt.

Gustav lärde sig en mängd saker som läkarna sa att han inte skulle kunna. Han lärde sig det för att det var hans liv. 

Men…

Gustav blev bara fyra år. 

Gustavs föräldrar har startat en fond i hans namn. Och de hjälper nu andra barn med annorlunda utvecklings situationer. Bland annat i Sydafrika. I hans namn. Bland annat genom Project Playground.

Jag har pratat med Gustavs mamma om detta. Och nu ber jag er ALLA att lyssna på mig!

Jag kommer skriva mer om Gustav, senare.

 Jag kommer även att berätta hur ni kan hjälpa till, rent ekonomiskt för små barn som behöver hjälp.

Låt oss dela med oss av denna lille pojkes stora kraft.

Små änglar kan göra stora mirakel.

Och Vi som är Stora kan göra små mirakel större…

Kärleken är all styrka vi behöver…

För Gustav!

 // Kiin

Ibland Vet man…

Ibland stannar man uppe lite längre på kvällen, än man borde. Bara för att man måste. Man bara måste få vara kvar lite längre… Med varandra.

Ibland på morgonen, känns allting utanför sängen så stort och tungt, att man inte vill resa sig upp, även efter tredje gången man snoosat. Man bara måste få vara nära lite längre…Med varandra.

Ibland är man så hungrig att det svider och maten har inte ens börjat lagas men man dansar och stannar kvar i dansen lite till. Helt enkelt för att man bara måste dansa lite längre…

… Med Dig.

Ibland vet man att tvätten inte är vikt. Men det spelar ingen roll. 

Ibland vet man att man är sliten och trött. Ibland är man irriterad. Ibland är man dryg. Ibland är man snygg och underbar som få. Ibland är man rolig. Ibland är man tyst. 

Ibland vet man att veckan är lång och livet är kort.

Ibland vet man att dagen inte är för evigt.

Ibland vet man att allt är för alltid. 

Ibland är det svårt att lämna någon varje dag. Saknaden kan skrika. Ibland kan man knappt se på varandra på morgnarna, för om man gör det kan man inte skiljas åt. Men man har inget val…

Jag vet…                 Jag vet…

Men älskling… Även om du inte alltid hör min röst, så Vet, att jag är med dig i allt. För alltid. För evigt. I var minut.

Så även om dagen känns lång och tung, ibland… Light up… Light up.

Vi går alltid stilla hand i hand, och livet... det får springa runtomkring...

// Kiin

Akta er för mig!

Om man var dum på 1600 – talet kunde man få straffet att en djävulskt röd symbol fästes på bröstet på ens klädnad.  Begynnelsebokstaven för det brott man begått så att alla kunde se. Dessutom, om man varit riktigt dum, kunde man bli åtföljd av en trumslagare så att alla Hörde när man kom. Det var ett sätt så att alla rättfärdiga, godmodiga och Gudsälskande personer skulle kunna sätta sig i säkerhet om man nalkades.

Så är det inte idag. 

Men Jag kanske borde komma med en Varningstriangel på huvudet och kanske minst en kille som låter mycket när jag är på väg. För alla er andras säkerhet skull.

Det är nämligen så att jag har fått veta alldeles nyligen att Jag är en fara för allmänheten, mig själv och mina barn.

Låt mig beskriva.

Någon jag har känt hela mitt liv, skrev en sak på sin Facebook sida. Och alla kunde läsa det. Jag kommenterade detta, så att alla kunde se. Det är väl tyvärr en sak man får räkna med när man använder sig av offentliga medier, men men. Det tyckte inte de, Hon och hennes dotter. 

Det jag skrev var hårt som fan. Det var inte alls några honungsdroppande ord följt av smilies och hjärtan. Det jag skrev var menat att ”sparka igång” personen i fråga. Att peppa henne att se saker ur ett annat perspektiv. Eller att helt enkelt bli förbannad på eländet och göra något åt det.

 Men… i efterhand, dvs några timmar senare, insåg jag att de missuppfattat mig och istället blivit rejält förbannade på mig. 

Något de väldigt tydligt och i långa och många rader uttryckte högt och tydligt på Facebook, Offentligt. Efter att de tagit bort min kommentar, så klart. (Vilket kanske var synd eftersom alla som läste därefter bara såg deras vredes utbrott, men nog inte förstod varför, så de framställde nog sig själva lite galet där...)

Nåja. Så fort jag läste deras svar, kl 6 på morgonen. Insåg jag att de missuppfattat mig helt! Då, där i den stunden började jag att be om Ursäkt. 

Först i ett, för säkerhets skull privat meddelande, eftersom de bl.a. skällt ut mig för att jag först hade skrivit så att alla kunde se. 

Den ursäkten var på nästan ett helt A-4 papper. Där jag klargör att det hela är ett missförstånd och att jag kan ta varje mening av det jag skrev och skriva en förklaring till hur jag menar.  Vilket jag gör och lyckas få iväg några timmar senare. Bifogat till en ursäkt som sammanlagt är tre sidor lång.

 I sammanlagt 12 timmar försöker jag att få de att lugna ner sig och förstå att jag inte menat något illa. Mina ursäkter godtas Inte.

På grund av att ärendet har blivit en polisiär angelägenhet kan jag inte i detalj beskriva allt men jag berättar detta.

Efter min kommentar till henne, den som startade allt. Har jag inte sagt Ett enda ont ord. Bara bett om ursäkt och bett om en chans att ställa allt till rätta. Bevis för detta finns svart på vitt. Bokstavligt talat.

De däremot kom hem till oss. 

Bankade aggressivt på alla dörrar och fönster. Samtidigt som de skriver aggressiva sms och kräver en ursäkt. De uttrycker även att de inte kommer att Acceptera någon ursäkt från mig. 

De Klottrar ner hela vårt staket, fotograferar det och lägger upp det på sin facebook sida som en rolig grej. 

De kräver att få träffa mig, något jag meddelar att jag inte kan göra eftersom de har en smittsam sjukdom, med 50% dödlighet, som de själva jämför med Aids, och jag vill inte riskera att den ska drabba mina barn.

Eftersom det finns bevis för att det är de som klottrat ner hela vårt staket, samt att jag känner mig väldigt hotad av alla deras sms/fb meddelande, polisanmäls händelsen.

De fortsätter kräva att jag ska göra rätt för mig. Att jag ska göra om och göra rätt. Men de säger inte Hur… (Och tydligen räckte det inte med 4 sidors ursäkter och förklarande som senare följs upp med fler…)

De har talat om för mig att jag är en skam. Att jag krupit upp från en kloak.  Jag är sjuklig. En häxa. Att jag sjunker i allas ögon, även min mans. De har smutskastat mig för min familj. De hängde ut Min man på oskyldiga grunder på fb. De låter även högt och tydligt meddela på öppen plats att jag är en Hora.

 De säger att Jag är en fara för allmänheten, mig själv och mina barn.

Fegar jag ur ska de hitta mig och dra in mig… De hotar mig att jag ska ta tillbaka min anmälan för annars...

Deras vrede leder vidare till att de börjar jaga oss med bilen mitt inne i stan. De försöker flera gånger att preja oss av vägen och upprepade gånger kör de in och tvärbromsar framför vår bil för att försöka få oss att stanna. Vilket leder till att vi även krockar (dock utan några fysiska skador). Trots att de vet att vi har ett femårigt barn samt en bebis på 4 månader i bilen.

De säger att jag är Ond som har polisanmält de. Sen polisanmäler de mig.

Så när ni ser mig bör ni vara försiktiga.

 Jag är nämligen en person som inte drar mig för att ibland säga sånt som ingen annan vågar säga. Jag kan mycket väl komma farandes med sanningar som bränner eller inte är roliga att höra. Jag vågar alltid stå upp för mig själv. Jag är inte rädd för att erkänna om jag gått för långt och be om ursäkt.. Och jag är aldrig för feg för att försöka hjälpa någon, även om mina metoder ibland kan verka lite annorlunda. 

Jag är inte rädd och jag kommer Aldrig låta bli att stå för eller inte våga säga det jag tycker. 

Jag är ärlig.

Så akta er för mig!

// Kiin

Det finns ingen "Wanted"- bild; men här är faran personifierad

Ps. Att jag valt att nu gå ut och berätta detta offentligt är för att de offentligt berättar sin sida av saken. Då anser jag mig ha rätten att berätta min.