En omöjlighet mig förunnad…

Vibrationerna efter den mycket lilla bollen fortplantade sig lavinartat. 

När den väl arbetat sig fram över golvtiljorna och slog i soffbasen, kändes mötet mellan de två likt en imploderande stjärna. 

Den upprepade handlingen hade en bedövande effekt på tålamodet.

Längst ut på soffkanten, med ytterdelens rundade spets lätt vilande mot tomma intet, balanserade den trötta kroppen av en kvinna.

Hennes ögon var slutna och sinnet var öppet. 

Som en nidbild av samlat lugn låg hon där. Övertygad i sitt hopp om att finna sömn.

I hennes famn låg ett mycket litet barn. Utrymmet hans kropp tog upp stämde illa i ekvationen om soffans faktiska storlek i relation till hur denna yta delades av de båda.

Barnet utstötte gutturala gurglande läten som övergick till förtjusta utrop vid de många tillfällen då hans små fingrar lyckades leta sig in i moderns näsa.

Hans ben sprattlade konstant av glädje och oövervinnelig entusiasm.

På golvet en bit därifrån hade källan till bollens vibration börjat dansa.

Ackompanjerad av sig själv i en operettlik visa, långt ifrån vad vissa skulle kalla skönsång…

Huskatten promenerade obekymrat fram och tillbaka längs kvinnans ben. Okänslig för den extra tyngande gravitationshjälp den med omsorg bidrog till när den somnade på hennes höft.

Med bestämd övertygelse i en evighet på en kvart, lyckades den ömmande modern sörpla i sig det hon i brist på annat fick kalla vila…

Att motstå sin vakenhet är en omöjlighet mig förunnad…

// Kiin