I barnets hjärta bor en katt…

Jag kan fortfarande känna hur hårt hjärtat slog i mitt bröst. Hur insikt och förnekelse trängdes med varandra i min strupe.

Jag var på väg över staketet som skilde cykelvägen och den stora vägen åt.

Det var en solig dag. Det var vår. Det var en av de värsta dagarna i mitt liv. Jag var 9 år. 

I gräset på andra sidan staketet låg en randig katt. 

Det var några av mina klasskompisar som lagt märke till den på vägen hem efter skolan. Alla visste att jag hade en katt och alla visste hur mycket jag älskade den katten. 

Det hade redan börjat samlas en grupp med barn, på tillåten sida av staketet, när jag kom fram. En av pojkarna gav mig beskedet.  

”Det ligger en påkörd katt här som nog är död och vi tror att den kanske är din…”

Det kändes som han hällt en stor kanna iskallt vatten över min själ. 

Utan att våga andas, klättrade jag över staketet. Satte mig ner på mina bara knän i det mjuka gräset. Klappade katten på huvudet och vände försiktigt fram halsbandets öppning.

Jag ville inte veta det jag redan visste men jag hade inget val. Jag var tvungen att vara helt säker.

Med en bestämd liten flickhand knäppte jag upp halsbandet och där på baksidan han jag precis se hur mammas bokstäver bildade namnet på min katt. 

Sen försvann solens ljus, kattens namn och mitt sista hopp i ett enda tårdränkt töcken. 

Mitt hjärta brast.

På något vis lyckades jag ta mig över staketet igen med katten i famnen. Hon var tung och stel. Jag bar henne hela vägen hem. 

Mina klasskompisar gick runt omkring mig. 

Ibland la någon en tröstande hand på min arm.

Någon frågade försiktigt om de skulle hjälpa mig att bära henne. 

Men Jag bar henne hela vägen hem. Hon var min. Hon var tung och stel. Hon var kall. Hon var död..

Två år tidigare hade pappa inte längre kunnat motstå sin dotters önskan, längtan och ihärdiga tjat efter att få en katt, så vi köpte denna av en lantbrukare för 5 kronor. 

Vi fick hem henne i en brun liten papplåda där vi bäddat med en brunrutig gammal kjol. 

Hon hade fått ögoninflammation och bonden ville inte ha stöket med det, för en simpel bonnakatt, så hon skulle avlivas. 

När denna vetskap nådde mitt då 7 åriga öra, blev valet av kattunge mycket enkelt.  

Mamma och jag köpte ögondroppar och droppade henne flera gånger om dagen och till sist blev hon frisk. 

Hon sov alltid i min säng. Vi lekte. Hon var mitt första husdjur. Hon var min vän. Hon var min katt. Och nu var hon död. Jag var otröstlig. Jag vill minnas att jag fick stanna hemma från skolan resten av veckan.

En tid senare så knackade det på vår ytterdörr. Mamma bad mig öppna. 

Utanför stod mina klasskompisar.

De räckte mig ett brev som de ritat och skrivit i. Det stod att de tyckte synd om mig för att min katt var död men att de inte ville att jag skulle vara ledsen mer. Sen hade de skrivit alla sina namn.

Därefter räckte de mig en korg. 

Under den lilla filten låg en randig kattunge. 

De hade samlat ihop pengar. Ringt min mamma och frågat om det gick bra.  De ville göra mig glad igen. De letade upp en dam som hade kattungar till salu och köpte en till mig.

Idag är jag 35 år, men jag minns fortfarande den 9 åriga lilla flickans otroliga tacksamhet och känslan av kärlek och förståelse som fyllde mitt hjärta då.

Än idag, är det de gjorde för mig, något av det finaste någon har gjort för mig.

Jag kommer alltid att minnas och älska de barnen. De barnen som vi var.

// Kiin