Käre Make.

Må detta bref nå dig med hälsan i behåll.

Det är nu långa timmar sedan din länge väl planerade resa gick till sin fullbordan och du lämnade vårt hem och härd.

Det är med stor saknad och viss tyngd och glädje i mitt hjärta jag sänder dig dessa rader.

Det är min hustruliga plikt att låta dig detta komma till vetskap att jag är en ärlig húsfreyja samt en trogen hustru även då du är af stad.

Då du kysste mig för väl vid dörren tidigare fick du mig att ge dig mitt innerliga löfte om att vara stark. 

Stark i själ och tro och saknad.

Detta löfte har jag givit och detta löfte skall jag hålla.

Dock kan jag ej sitta verkningslös och sysslokall likt en boa på en pall…

 I din, min högst ärade makes frånvaro upplyser jag dig nu härmed om mina egna små om än driftigt planerade förehavanden… 

Högaktningsfullt, min käre make, kommer jag under vår förestående frånvaro af varandra:

Färga hår och dricka rödvin

Rensa ogräs med en gaffel

Dansa utan stöd och om det regnar, dansa Naken!

Äta skorpor och dricka te i sängen

Inte ta det lugnt

Inte äta sunt

Ta hit väninnor och inte prata strunt

Diska i min aftonklänning och moppa våra golv

Skjuta pilbåge mot det bruna planket och tjoah allt för högt

Steka röda tomater och vara pigg innan klockan tolv

Gå ut och gå och öva vår unge på att stå

Jag ska skriva så det glöder, sjunga glad musik till mig själv, som om jag vore Höder

Jag ska sova på din kudde och andas i din tröja

Käre Make. Jag lovar dig att vara Underbar. Precis så som du älskar mig.

Det åligger mitt hjärta varmt att vi i styrka skall åtnjuta denna tid a part då vi så mycket själsligt kan komma att finna vid slutet av din återfart. 

Med all min kärlek

I Vårat år, anno 2013, den näst sista dagen i den femte månaden…

// Dotter till Håkan och Karin från västra Vemmerlövs socken

Ragnars Tillgivna Hustru

Ragnars Kiin

http://www.youtube.com/watch?v=pR1dw9ZMNMo 

Hondjävulens lilla lila!

En gång i tiden, närmare bestämt för 18 år sedan flyttade jag hemifrån. Från mina föräldrar till min egen lägenhet.

Inget ont om mina föräldrar, för dem är fantastiska föräldrar, men att få stå på egna ben kändes helt Fantastiskt!!

Visst var det lite vingligt emellanåt och om hela sanningen ska fram händer det fortfarande att jag är tvungen att luta mig mot dem och ta stöd av olika anledning lite då och då än idag… Men det gick ju inte att erkänna eller inse då…

I alla fall…! 

Jag hade precis flyttat hemifrån och var självständig och som sagt stod jag på egna ben… 

Första kvällen insåg jag att jag inte kunde laga mat. Alls…

Andra kvällen insåg jag att jag kunde värma färdigköpt ärtsoppa. Samma kväll insåg jag att jag inte ägde några skedar…

Mycket snart insåg jag att det finns en begränsning i tid och rum, för hur långt man kommer med inredningen med endast en handfull spik och en stor sten som verktyg. 

Väldigt snart införskaffade jag skedar. Några år senare hade jag lärt mig att laga mat.

Efter ett tag skaffade jag mig en skruvmejsel, en hammare, en tång, en annan verktygsmojäng och fler spik… och några skruvar! 

Strax efter det lärde jag mig att det fanns något som kallades för mollyplugg. Dom var bra att ha om man skulle skruva, för då ramlade inte tunga saker man skruvat upp på väggen ner efter ett tag… så då skaffade jag mig lite mollyplugg med. 

Dessutom var det ett kul ord att säga; Mollyplugg. 

Och så finns dem i många trevliga färger också…

Nåja. Vidare nu.

Det dröjde inte länge förrän någon man kom och lade sig i det ena och det andra. Det är ju trevligt på många sätt, beroende på vad det är han lägger sig i och beroende på vem mannen är, så med åren byttes dem ut lite då och då… både åsikterna och mannen.

Variationen och det olika tyckandet, gjorde att min matlagning med åren blev större och bättre medan mitt verktygsskåp blev större och rörigare.

Till näst sist gifte jag mig med en man som åt det mesta, utom stark mat. Han förvandlade verktygsskåpet till en verktygsbod. 

Till sist gifte jag mig med en man som åt allt, även stark mat. Han hade med en verktygsbod.

Så… nu närmar jag mig…

En verktygsbod, full med verktyg där man vet vad alla verktygen ska användas till och till och med kan namnet på alla verktyg, är säkert mycket bra att ha… för rätt person.

Jag är inte en sådan typ av rätt person.För egen del har jag ingen nytta av en sådan bod, om det inte hör till en man som vet och kan just dessa saker, samt kan använda sig av alla dessa verktyg. 

Men det har jag ju. Så det är bra!

Dock är det så att även om jag inte alltid vet vad alla mojängerna heter eller vad de ska användas till kan jag ibland behöva slå i en spik, skruva en skruv, med eller utan tillhörande mollyplugg och till och med vid enstaka tillfällen kan det bära sig så att jag använder en tång till något…! 

Men sen tar det slut. 

Sen vill jag inte verktyga mig mer!

Det passar min kvinnliga läggning alldeles utmärkt att ha en manlig man som fixar och donar runt med sina släggor, skruvdragare och allt vad det heter så mycket han vill och orkar!

MEN…!
Om eller när mitt lilla snickeridrag gör sig påmint, då vill jag inte behöva fråga en man om hjälp var gång jag ska hänga upp ett knippe torkande örter eller byta gardinstång och sen vänta tills jag inte behövt påminna honom mer än max 7 gånger…!
Då vill jag kunna göra det själv!

Och då… 

DÅ!! Har jag… Tro mig! Absolut Ingen nytta av en verktygsbod där jag inte hittar Någonting!

Därför införskaffade jag för 6 år sedan en lila verktygsväska. 

I den finns en lila hammare, en lila skruvmejsel, en lila tång, några spik och lite färgglada mollyplugg. 

Eller rättare sagt… Det SKA finnas det i den! Men de senaste 6 åren har tydligen inte verkstadsboden räckt till åt tillhörande man. Inte till Någon av dem!

Trots mina böner, upprepad vädjan, försök till att förklara, skäll, gråt, lockande, pockande, irritation, spydiga pikar osv fortsätter min lila lilla hantverksväska fyllas till bredden men diverse, för mig onamnbara tunga och fula mojänger och små, spikiga saker som varken är spik eller skruv! 

Inte nog med att detta är irriterande i sig, det innebär dessutom att var gång jag snabbt ska verktyga till något så tar det en jädrans tid och det slutar oftast med att jag måste be en man om hjälp i alla fall, eller hamra med en stor sten!

Jag vill inte vara tvungen att be om hjälp om bagateller. 

Det är inte mycket om sådant verktygande jag kan, men det lilla jag kan det vill jag få kunna själv.

Och det är därför jag emellanåt blir förbannad på att jag inte kan få ha mina egna lila verktyg i min lila verktygsväska för mig själv!

Det var därför jag idag blev en Hondjävul och fick nog och tömde ut allting i den knökfulla väskan över hela hallgolvet samtidigt som jag, mer eller mindre vänligt, hojtade något om soptunnor, verkstadsbodar, färgkoder och något om inlärningssvårigheter…

Nåja. Allt blev så klart snart bra igen och efter kroken hängts på nyspikad spik, lade jag lugnt tillbaka stenen i krukan utanför ytterdörren igen…

Det handlar i grund och botten inte om sakerna i sig. 

Det handlar om att ha en viss form av frihet. 

Det handlar om att trots att det är fantastiskt att ha någon att luta sig emot och ta stöd av vill man ibland ändå få känna att man faktiskt kan stå på egna ben… även om det är lite snett och vingt ibland… 

// Kiin

Ps. Det handlar även om att Den lila hantverksväskan är MIN!!! Så för 1000:de gången, ge fan i den!!!! Slut på meddelandet! 

Bilderna som Stör….. Eller…. Packa du din avundsjuka i ett prydligt litet packet och skicka så långt åt helvete det går!!!

Jag förstår inte riktigt de som stör sig.

De som stör sig så mycket på alla de som på Facebook lägger upp bilder på sina husdjur, sina barn, kärleksfulla poster till sin partner, gyminloggningar, mat eller snyggeposer av sig själv etc etc…

De som stör sig brukar börja sina inlägg med ”Alla har vi någon Facebookvän som…” och sen går gnället igång ang det de stör sig på, vilket ofta är en hel del.

Jag förstår inte de som kommer med påstående, som de slänger ur sig och tror är generella inställningar, om att Ingen bryr sig eller vill se bilder och information om t.ex. husdjur, barn, kärlekskommentarer, gyminloggningar osv…

Deras resonemang följs oftast av att de som lägger ut ovanstående mycket väl kan vara psykiskt sjuka i sin jakt efter bekräftelse eller uppvisande av spelad, falsk eller överdriven lycka i tillvaron. Kom Igen!!! Psykiskt sjuka!! Allvarligt!! 

Själv lägger jag upp sådant som de stör sig på. 

Istället för att skicka samma bild via sms till ungarnas alla släktingar, några som jag ens inte har telefonnumret till och som dessutom bor i ett annat land, räcker det att lägga upp En gång på Facebook. På så vis får alla i vår familj och släkt ta del.

Jag är mycket intresserad av mat och matlagning och tycker om att se andras mat och visa upp vår. Det är kul och inspirerar till att prova nya recept och rätter. Med tanke på alla matlagningsprogram och kokböcker som finns "i verkligheten", verkar vi som delar sådant här dessutom inte Helt ensamma om detta intresse.

Om jag vill visa upp min snygga feja på någon fin bild så beror det på att jag är nöjd och stolt med mig själv. Det har inget med någon annans hela eller trasiga självbild att göra.

Jag är löjligt kär i min man och skriker gärna ut det över hela världen lite då och då, eller i alla fall, praktiskt nog, på Facebook. Precis som människan gjort med sin kärlek i Alla Tider, genom sånger, dikter, epos, byggnadsverk osv. Ta ”Lycksalighetens ö” av Atterbom, vars huvudtema bottnar i en keltisk folksaga med rötter från 600-talet eller självaste Taj Mahal, ett gravmonument till Mumtaz Mahal, älsklingshustru till mogulhärskaren Shah Jahan, som utmärkta exempel!

Själv är jag inte intresserad av bilar och sport men jag tycker det är kul att se inlägg av mina vänner om sådant, eftersom de är mina vänner och jag bryr mig om vad de tycker, hur de mår och vad de gör.

Om det dyker upp något som är så katastrofalt tråkigt och ointressant att man helt enkelt inte klarar det, är det dessutom inte orimligt tidskrävande eller ansträngande att skrolla lite, lite snabbare med pekfingret på musen eller skärmen…

Jag delar gärna med mig av det lilla som jag anser jag vill dela. Trots att jag är så aktiv på Facebook är det fortfarande bara en liten del av mig och oss som hamnar där. Jag delar med mig dels för att det är kul och praktiskt men även för att jag inte råkar vara någon hemlig agent.

Är det någonting i en väns liv som verkar vara så perfekt och lyckligt att det stör en, bör man kanske se över sig själv lite, istället för att reta sig på andra.

Hur mår man själv egentligen, då, om man faktiskt retar sig på någon annans lycka, olycka och liv?

Hur kan någons Lycka vara störande? 

Hur kan någons liv vara Ointressant? 

Och är det så, så vem är det som anser sig ha rätten att döma…?

Jag förstår inte riktigt vad de som stör sig tycker att Facebook ska vara till. Eller varför de orkar fortsätta använda sig av en sådan sida. När de nu blir så störda hela tiden.

Meningen med Facebook är ju för bövelen att ta del av sina vänners liv och tillvaro. Att ha kul. 

Det är FACEBOOK!! Inget jäkla CNN!!!

Ingenting stinker så långt, illa och i onödan som avundsjuka.

Om jag stör Någon med mitt perfekta liv, är det förmodligen för att Någon är störd.

Avslutningsvis;

Eftersom detta blogginlägg kommer att läggas ut på Facebook vill jag även här ta tillfället i akt att säga till min man; 

Jag Älskar dig, Du är den bästa! 1000 kyssar till dig!!!!!

// Kiin

Ps. Bilderna i blogginlägget är som en extra liten bonus... Dem stör inte mig…

 

(Jag vill understryka att det i inlägget INTE handlar om att störa sig på inlägg av sjuk karaktär så som exempelvis misshandel, mobbing, avvikande sexuella beteenden, hets mot folkgrupp, rasism eller inlägg med annan kränkande natur. Sådant beteende är i alla lägen fel och något som borde störa ALLA)