En gång i tiden, närmare bestämt för 18 år sedan flyttade
jag hemifrån. Från mina föräldrar till min egen lägenhet.
Inget ont om mina föräldrar, för dem är fantastiska
föräldrar, men att få stå på egna ben kändes helt Fantastiskt!!
Visst var det lite vingligt emellanåt och om hela sanningen
ska fram händer det fortfarande att jag är tvungen att luta mig mot dem och ta
stöd av olika anledning lite då och då än idag… Men det gick ju inte att
erkänna eller inse då…
I alla fall…!
Jag hade precis flyttat hemifrån och var självständig och
som sagt stod jag på egna ben…
Första kvällen insåg jag att jag inte kunde laga mat. Alls…
Andra kvällen insåg jag att jag kunde värma färdigköpt
ärtsoppa. Samma kväll insåg jag att jag inte ägde några skedar…
Mycket snart insåg jag att det finns en begränsning i tid och rum, för
hur långt man kommer med inredningen med endast en handfull spik och en stor
sten som verktyg.
Väldigt snart införskaffade jag skedar. Några år senare hade
jag lärt mig att laga mat.
Efter ett tag skaffade jag mig en skruvmejsel, en hammare,
en tång, en annan verktygsmojäng och fler spik… och några skruvar!
Strax efter
det lärde jag mig att det fanns något som kallades för mollyplugg. Dom var bra
att ha om man skulle skruva, för då ramlade inte tunga saker man skruvat upp på
väggen ner efter ett tag… så då skaffade jag mig lite mollyplugg med.
Dessutom
var det ett kul ord att säga; Mollyplugg.
Och så finns dem i många trevliga
färger också…
Nåja. Vidare nu.
Det dröjde inte länge förrän någon man kom och lade sig i
det ena och det andra. Det är ju trevligt på många sätt, beroende på vad det är
han lägger sig i och beroende på vem mannen är, så med åren byttes dem ut lite
då och då… både åsikterna och mannen.
Variationen och det olika tyckandet, gjorde att min
matlagning med åren blev större och bättre medan mitt verktygsskåp blev större
och rörigare.
Till näst sist gifte jag mig med en man som åt det mesta,
utom stark mat. Han förvandlade verktygsskåpet till en verktygsbod.
Till sist gifte jag mig med en man som åt allt, även stark
mat. Han hade med en verktygsbod.
Så… nu närmar jag mig…
En verktygsbod, full med verktyg där man vet vad alla verktygen
ska användas till och till och med kan namnet på alla verktyg, är säkert mycket
bra att ha… för rätt person.
Jag är inte en sådan typ av rätt person.För egen del har jag ingen nytta av en sådan bod,
om det inte hör till en man som vet och kan just dessa saker, samt kan använda sig av
alla dessa verktyg.
Men det har jag ju. Så det är bra!
Dock är det så att även om jag inte alltid vet vad alla
mojängerna heter eller vad de ska användas till kan jag ibland behöva slå i en
spik, skruva en skruv, med eller utan tillhörande mollyplugg och till och med vid
enstaka tillfällen kan det bära sig så att jag använder en tång till något…!
Men
sen tar det slut.
Sen vill jag inte verktyga mig mer!
Det passar min kvinnliga
läggning alldeles utmärkt att ha en manlig man som fixar och donar runt med
sina släggor, skruvdragare och allt vad det heter så mycket han vill och orkar!
Om eller när mitt lilla snickeridrag gör sig påmint, då vill jag inte behöva fråga en man om hjälp var gång jag ska hänga upp ett knippe torkande örter eller byta gardinstång och sen vänta tills jag inte behövt påminna honom mer än max 7 gånger…!
Då vill jag kunna göra det själv!
Och då…
DÅ!! Har jag… Tro mig! Absolut Ingen nytta av en verktygsbod
där jag inte hittar Någonting!
Därför införskaffade jag för 6 år sedan en lila verktygsväska.
I den finns
en lila hammare, en lila skruvmejsel, en lila tång, några spik och lite
färgglada mollyplugg.
Eller rättare sagt… Det SKA finnas det i den! Men de senaste 6 åren har tydligen inte verkstadsboden räckt till åt tillhörande man. Inte till Någon av dem!
Trots mina böner, upprepad vädjan, försök till att förklara,
skäll, gråt, lockande, pockande, irritation, spydiga pikar osv fortsätter min lila lilla
hantverksväska fyllas till bredden men diverse, för mig onamnbara tunga och
fula mojänger och små, spikiga saker som varken är spik eller skruv!
Inte nog
med att detta är irriterande i sig, det innebär dessutom att var gång jag
snabbt ska verktyga till något så tar det en jädrans tid och det slutar oftast
med att jag måste be en man om hjälp i alla fall, eller hamra med en stor sten!
Jag vill inte vara tvungen att be om hjälp om bagateller.
Det är inte mycket om sådant verktygande jag kan, men det lilla jag kan det vill jag få
kunna själv.
Och det är därför jag emellanåt blir förbannad på att jag inte kan få ha
mina egna lila verktyg i min lila verktygsväska för mig själv!
Det var därför jag idag blev en Hondjävul och fick nog och
tömde ut allting i den knökfulla väskan över hela hallgolvet samtidigt som jag,
mer eller mindre vänligt, hojtade något om soptunnor, verkstadsbodar, färgkoder
och något om inlärningssvårigheter…
Nåja. Allt blev så klart snart bra igen och efter kroken
hängts på nyspikad spik, lade jag lugnt tillbaka stenen i krukan utanför
ytterdörren igen…
Det handlar i grund och botten inte om sakerna i sig.
Det
handlar om att ha en viss form av frihet.
Det handlar om att trots att det är
fantastiskt att ha någon att luta sig emot och ta stöd av vill man ibland ändå
få känna att man faktiskt kan stå på egna ben… även om det är lite snett och
vingt ibland…
// Kiin
Ps. Det handlar även om att Den lila
hantverksväskan är MIN!!! Så för 1000:de gången, ge fan i den!!!! Slut på meddelandet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar