”Jag satt häromdagen och läste min
tidning
en dag som så många förut.
O jag tänkte på alla dom drömmar man drömt som
en efter en har tatt slut”
När jag
föddes, kom jag till världen med kejsarsnitt. Min pappa var den första av mina föräldrar
som höll mig i sin famn.
Jag minns
när jag var liten. Hur pappas stora hand brukade busa och brusa med
kranvattnet, när han borstade mina tänder. Oavsett hur mycket han busade med
vattnet och tandborsten så kändes hans hand alltid så trygg och man kunde luta
sin kind så hårt man ville i hans hand och man behövde inte ens lita på att den
var kvar, för man Visste att den var där hela tiden.
När vi var
på utflykt, det var vi ofta, så hade Pappa alltid en näsduk i bröstfickan,
som han använde för att torka bort barnasnor, lakritsband, ketchup och tårar
med.
När jag var
5 år, började jag tjata om att jag ville ha en katt. När jag var 7 år, fick jag
en katt av min pappa. Vi döpte henne till Mysan. Mysan fällde många möss,
fåglar och småvilt. Alla hon kom hem med begravde jag.
Jag var
liten då.
Vi hade en
lång infart in till vår tomt. Jag gravsatte alla Mysans offer längs med vägen i
individuella små gravar, smyckade med blommor, stenar, snäckor och sång. Vid
varje begravning läste jag ur den vackraste boken jag då hade, det var
”Kronprinsessan Victorias bönbok”.
Jag var
liten då…
”Men flickan, hon springer för livet
hos en skadskjuten fågel i famn
hon springer mot trygghet och värme
för det som är riktigt och sant”
Om sanningen ska fram. Svart på vitt...
Så lärde även jag mig att springa. Och tro mig… Jag
sprang. Ibland sprang jag så fort jag kunde. Och så långt jag kunde. Ibland
sprang jag så fort att jag trodde benen skulle trilla av…
En gång… Sprang jag för långt, ifrån min Pappa…
Ett släp. En flytt på 35 mil. Utan förvarning! Jag bestämde mig, väldigt
snabbt, att åka långt bort! Jag fick låg förståelse. Men jag gjorde det
ändå…
Och… Det var början på min väg hem… Vägen hem tog 4 år…
Ofta är det så… att man måste åka bort, innan man kan hitta hem.
Just den resan, jag gjorde då, var något av det bästa och sämsta jag gjort.
För mig personligen innebar det en otrolig utveckling.
För min pappa, blev det ett svek. Hans dotter och vän lämnade honom abrupt.
Utan vårt vanliga prat...
Det tog tid innan vi fann varandra på rätt plan igen…
För det har jag varit ledsen.
För det har jag varit... Ja, Jag hade inget annat val än att lära mig leva
med det...
Men; det var nödvändigt… Det var någonting inom Mig som behövde göra
så…trots sveket.
Pappa och Jag, har ibland varit långt ifrån varandra. Men Vi har oftare
varit nära varandra. Hur ofta vi än har tjafsat och bråkat, Så finns där
Ingen…! Som någonsin kan förstå någon av oss så som vi förstår varandra…!
Alla de stunder då pappa och jag har suttit och pratat med varandra om
allt. Allt han har lärt mig. Allt han hjälpt mig med. Alla de gånger, då jag
inte har haft Någon att vända mig till, då har Pappa alltid varit där...
...Det är
han fortfarande.
I många avseenden är jag liten än.
Men oavsett hur liten jag än är eller hur stor jag än kommer att bli,
kommer jag alltid vara det Första största, som min pappa gjort i sitt liv…
Oavsett vad Han, mamma eller min Lillebror säger…!
Och oavsett allt, så kommer min pappa alltid vara det första största, jag
sett i mitt liv...
När jag
föddes kom jag till världen med kejsarsnitt. Min pappa var den första av mina
föräldrar som höll mig i sin famn.
Han håller
mig i sin famn än. Och Jag är säker på att han alltid kommer hålla mig…
Men...
Om
Han, om min Pappa, någonsin bräcker, då kommer Jag att bära honom, som den
Kejsare han är för mig…
”O hon springer med tindrande ögon
hon springer på taniga ben
för hon vet att det är sant, det som pappa har sagt
att finns det liv är det aldrig för sent”
Pappa. Jag
vet inte om du någonsin kommer läsa detta. Men om du gör det. Vill jag att du
skall veta att jag är tacksam för att det var Du som blev min pappa. Jag vill
att Du skall veta att Jag älskar dig. För all tid.
// Din dotter.
 |
| Kiin med en kråka på axeln - Flickan och kråkan. |
Den kursiva texten mellan avsnitten är taget från Mikael Wiehes låt "Flickan och Kråkan"
