Jag, "lille Panza" och mor och far...

Jag kan fortfarande se bergen och dalarna nedanför. Fyllda med skog.
Jag kan känna deras doft.
Av rot och gräs, löv och barr.
Hög luft, fylld med tid...

Jag kan fortfarande höra bergsbäcken.
Hur den porlar, som om vattnet hoppade av lust och ljus.
Jag kan fortfarande känna svalkan av det klara vattnet.
Jag kan fortfarande minnas hur snöbäckens iskalla vatten smakade och hur det stärkte mig och trots sin kyla, gjorde det mig alldeles varm inombords.

Jag var 14 år och satt uppe på toppen av världen.
Eller, ja... Jag satt uppe på en gräsbeklädd skidbacke mitt i Österrike, mitt i sommaren.

Jag hade fullt med äventyrslusta och mjölksyra i varje muskel och varm choklad och en ostmacka i magen.

Mamma och pappa var där med mig och så klart min ständiga vapendragare.
Min egen lille "Sancho Panza"...
Min egen jordnära lille tokstolle som alltid lyckats hålla mig förankrad i verkligheten. Min lillebror.

Vi hade gått längs slingriga stigar och grusiga vägar genom skog och över backar hela dagen men nu gjorde vi oss redo för att åka utför vad som då verkade vara världens största backe. Helt klädd i gräs.

Så med hoppet i halsgropen, blicken i backen och med sopsäckar under ändan, släppte vi upp fötterna mot himlen och med tjoande skratt for hela familjen nerför världsbranten på varsin sopsäck och kolliderade med varandra, längst ner, i en enda stor lycklig gapskrattande hög...

Många år senare, sitter jag här idag och minns fortfarande glädjen. Äventyret. Spänningen. Den pirrande känslan i magen. Bergen. Skogen. Vattnet. Gräset... Skratten.

Och där finns många minnen som trängs och dansar i mig.
Av alla de semestrar, utflykter och vardagar som mina föräldrar gett mig och min Sancho Panza.

Det var fint att växa upp med dem. Det var tryggt.

// Kiin

Nasse!

Personligen har jag inget emot varken pepparkakor, hudfärgad målarfärg, negerbollar, Mama-figuren i Kalle Ankas julshow, tomtenissar, stjärngossar, svenska flaggan eller någon annan flagga...

Jag anser inte att pepparkakan i sig, som funnits i Sverige sedan 1300-talet är speciellt rasistisk.
Inte mer än vad en vetebulle eller en saffransbulle är.

Den beiga färgen som kallades hudfärg skadar väl inte heller någon, varken deras självbild eller stolthet. Beige är en nyans av alla olika hudfärger som finns.
Vad är det förresten som är så skrämmande med olika färger överhuvudtaget?

Ordet neger har varit ett ord för att beskriva folk med mörk hy och har från 1600-talet fram till 1980 inte haft någon negativ betydelse. Jämför med tex negress eller mulatt som fortfarande är helt accepterade ord.

Tomtenissar, jag vet inte riktigt varför de blev utslängda ur diverse luciatåg förra julen.
Tomten är ju helt accepterad, iaf ett tag till, men han är ju tjock så han får väl snart inte vara med han heller...

Att stjärngossar har en stjärna är för att symbolisera stjärnan över Betlehem som visade de vise männen vägen till Jesusbarnet och har ingenting med något annat att göra och denna tradition sträcker sig tillbaka till 1500-talet.

Att man tar bort den mörka dockan från Kalle Anka men behåller både den stereotypiska ljusa dockan samt de överdrivna judiska dockorna i paraden eller de djurmisshandlande typerna i Ferdinand, eller slaven som tappat förståndet och tror att möss kan prata och springer runt i skor av glas aka Askungen, känns både konstigt, rasistiskt och faktiskt rätt inkonsekvent.

Och flaggor? Vad är det för fel med dem?

Jag tycker det är sorgligt när man lägger över en liten människoklicks rasfientliga värderingar och överför och förstorar upp deras hatiska ideologi och överför det på saker.

Det är väl inte dessa ting i sig som är rasistiska...

Rasism, hat, främlingsfientlighet osv är mänskliga värderingar.
Det känns tråkigt och ganska tramsigt när samhället väljer att ta bort oskyldiga kakor och traditioner istället för att jobba för bättre kunskap, jämställdhet och mänskliga rättigheter med allt vad det inkluderar, som tex värderingen att alla är lika även om vi ser olika ut och att alla oavsett färg och härkomst får vara med!

Och!
OM de nu tvunget ska fortsätta plocka bort kakor, tecknade figurer och "Gud" vet vad...
I så fall tycker jag att nästa typ som ska falla under den bilan ska vara han som hänger med den sockerstinne överviktiga björnen, som i skydd av skogen, leker med en liten pojke...

Jag pratar givetvis om det lite småkorkade, ljushyade, skalliga lilla svinet Nasse!
Ni vet, tjockbjörnen Nalle Puhs ena hjärnhalva...
Inte för att den lilla grisen egentligen är särskilt otrevlig men det är å andra sidan inte en pepparkaka heller och det är så det funkar i det här landet. Dessutom heter han ju Nasse! Va fan började dem inte med att plocka bort honom för? Förmodligen för att han, sitt namn till trots, är godhjärtad och snäll.

Se skillnaderna i likheten och se likheten i skillnaderna!

Annars kan man kanske bara lägga av med skitsnacket och vuxentramset och sluta erkänna idioternas ideologi.
Är det inte illa nog att nazister och rasister vill plocka bort större delen av mänskligheten?! Ska resten av samhället nu bekräfta deras tillvägagångssätt genom att försöka göra likadant? Att plocka bort...

För mig är det helt jävla obegripligt att man genom att ta bort en glad, dansande, ursöt mörkhyad docka eller att byta namn på en klassisk fantastiskt god bulle som alla älskar, kan tro att man löser några problem. Att man gjort något bra. VA?

Snacka om att vrida rasismen 360 grader och skjuta sig själv i röven!

Förresten! Stryk det där med 360 grader, eftersom det härstammar från det Babyloniska räknesystemet. Från ni vet; Riket Babylon... 2000 f.kr.
Det är alltså inte "Oskyldigt Svenskt" och kan säkert uppfattas som icke politiskt korrekt och det retar väl säkert upp någon!

Va fan! Hade jag haft en bulle uppkallad efter mig eller hela min ras hade jag varit glad!

Vad som inte hade gjort mig glad är om någon plockat bort min bild från fotokatalogen i skolan för att jag är blond.
Eller om min kusin som är mulatt inte får gå med i luciatåget.
Eller om mina barn växer upp i ett samhälle med bara 1 färg, 1 tanke, en snedvriden syn på både vår historia och framtid där man accepterar att tryckas ner p.g.a. några få och sopa ofarliga traditioner under mattan bara för att man är rädd.

Nä!

Alla färger och folk har rätt att vara med överallt! Överallt.

För Överallt är fortfarande bara Ett ställe...

Vår Gemensamma Jord.

// Kiin

Falska människor...

För att på ett riktigt vis kunna avgöra en persons karaktär bör man ta sig tid att lära känna personen i fråga.

För att undvika att döma eller drömma sig förtjust på förhastade grunder behöver alla relationer, oavsett förhållandet, en viss mängd tid och underhåll.

Under denna tid, som oftast är olika lång, bör dessutom en del mer och mindre positiva samt negativa erfarenheter gås igenom.

Ibland, visar det sig att man träffar en person, chef, älskare, vän, förälder, partner, anställd, maka eller make osv osv där relationen blir bra och även om relationen kan ändra form under tidens gång så håller relationen livet ut...

Ibland, visar det sig att man av olika anledningar och skäl inte passar ihopa på det vis man hoppats.
Ibland kan det gnissla och riva sår så att någon av individerna eller alla på olika vis blir sårade.

Så är livet. Tyvärr...
Det är en fullständigt naturlig del i det vi kallar relationen till andra människor.

Så.
Nu undrar jag var ni som ständigt råkar ut för det ni kallar "Falska människor" letar och hittar just alla dessa falska människor. Alla dessa falska vänner?

Det är ju trots allt så att man är minst två personer inblandade i alla relationer, utom i den till sig själv.
Och jag har svårt att se att alla rätt eller fel som uppstår, endast kan bero på den ena parten.

Så dem här Falska människorna ni ständigt pratar om...
Jag tror inte riktigt att dem finns...
Om relationen inte funkar så är väl ni lika delaktiga och i så fall i sanningens namn är ni inte då lika delaktigt falska...

Eller!
Så är det helt enkelt bara som så att alla inte passar med alla och det är ingens fel.
Det är bara så det är.

Sen finns det tyvärr även Onda människor. Men det är en helt annan historia.
En historia som alla tyvärr inte överlever.
Men det är som sagt en helt annan historia...

Det jag försöker få sagt är att det tack och lov är väldigt få av oss som på riktigt råkar ut för riktig ondska.
Däremot är det alltför många som inte har tillräckligt mycket insikt om sig själv och vad dem själva bidrar till. Som leder till att det blir en negativ relation och att många gör det så lätt för sig själv, genom att skylla alla misslyckanden på andra.

Jag är inte jätteförtjust i detta fenomen.
Inte heller är jag förtjust att avsluta med klyschan;

Kasta inte sten i glashus...

Men ibland blir man inte förtjust i avslutet.
Inte ens om man själv bidragit till det...

// Kiin