Jag, "lille Panza" och mor och far...

Jag kan fortfarande se bergen och dalarna nedanför. Fyllda med skog.
Jag kan känna deras doft.
Av rot och gräs, löv och barr.
Hög luft, fylld med tid...

Jag kan fortfarande höra bergsbäcken.
Hur den porlar, som om vattnet hoppade av lust och ljus.
Jag kan fortfarande känna svalkan av det klara vattnet.
Jag kan fortfarande minnas hur snöbäckens iskalla vatten smakade och hur det stärkte mig och trots sin kyla, gjorde det mig alldeles varm inombords.

Jag var 14 år och satt uppe på toppen av världen.
Eller, ja... Jag satt uppe på en gräsbeklädd skidbacke mitt i Österrike, mitt i sommaren.

Jag hade fullt med äventyrslusta och mjölksyra i varje muskel och varm choklad och en ostmacka i magen.

Mamma och pappa var där med mig och så klart min ständiga vapendragare.
Min egen lille "Sancho Panza"...
Min egen jordnära lille tokstolle som alltid lyckats hålla mig förankrad i verkligheten. Min lillebror.

Vi hade gått längs slingriga stigar och grusiga vägar genom skog och över backar hela dagen men nu gjorde vi oss redo för att åka utför vad som då verkade vara världens största backe. Helt klädd i gräs.

Så med hoppet i halsgropen, blicken i backen och med sopsäckar under ändan, släppte vi upp fötterna mot himlen och med tjoande skratt for hela familjen nerför världsbranten på varsin sopsäck och kolliderade med varandra, längst ner, i en enda stor lycklig gapskrattande hög...

Många år senare, sitter jag här idag och minns fortfarande glädjen. Äventyret. Spänningen. Den pirrande känslan i magen. Bergen. Skogen. Vattnet. Gräset... Skratten.

Och där finns många minnen som trängs och dansar i mig.
Av alla de semestrar, utflykter och vardagar som mina föräldrar gett mig och min Sancho Panza.

Det var fint att växa upp med dem. Det var tryggt.

// Kiin