Gustav - Starkare än ett Lejon!

Pojkens namn är Gustav. 

Gustav Sixten Joakim Whitefield. Han föddes den 17 juli 2008. 

När Gustav föddes visade det sig att hans själ var för stor för hans kropp. Hans kropp hade en massa tricks för sig. Hans fötter var lite tokigt ställda, munnen ville inte riktigt hänga med, ögonlocken ville inte förstå blinkreflexen, ibland var det svårt att andas och få luft, längs ryggen växte kotorna som de själva ville. Benen ville inte riktigt bära hans kropp. Händerna hade svårt att greppa alla föremål… utom de hjärtan han, varje dag, så varligt höll.

Gustav föddes med en ovanlig böj på hjärnstammen. När han föddes fanns det bara ytterligare fem barn i världen som hade samma diagnos. Pontine Tegmental Cap Dysplasia. 

De sa att han inte skulle kunna se. De sa att han inte skulle kunna höra. Att han aldrig skulle kunna äta själv…

Men, som vi ju alla vet så har Alla Coola Superhjältar Superkrafter. Så trots att Gustav inte kunde höra vad de sa, så lyssnade han. Övervägde problemet och bevisade läkarna fel. För han lärde sig att höra. Han lärde sig att se. Han lärde sig att äta. Han lärde sig att leva.

Gustav var en tuff kille. Eller som han själv föredrog; En Cool kille.

 

Han skrattade, sjöng, ropade, grät, busade, trilskades, tyckte om att pussas och kramas, han hade en okuvlig vilja och skällde på sina föräldrar när han inte fick som han ville. Han var modig. Han var glad. Han var frisk och stark och han älskade. Han tog för sig av livet och fyllde sin plats på jorden. 

Natten den 2 september 2012 somnade Gustav. Sen vaknade han aldrig igen. Han blev 4 år.

Gustavs mamma har sagt till mig, och nu citerar jag; 

Gustav och hans mamma

- ”Att vi fick dela livet med Gustav är en gåva som gett oss mer än något annat. Så mycket vi vet nu om människans potential, om barns styrka och om att hinder i många fall bara är till för att övervinnas.”  - E. W – 

Som jag sa var Gustav Cool. Han ville inte att någon skulle vara ledsen. Han ville att Alla skulle få vara med. 

För att hedra sin son och för att hjälpa andra barn och ungdomar som har landat i en bråkig kropp har Gustavs föräldrar startat en stiftelse. Syftet är att ge glädje och hjälp till de barn som behöver lite extra hjälp världen över, så att dessa barn kan få fortsätta lära oss saker och uträtta sina livs viktiga mirakel. 

Gustavs mamma berättade för mig att Gustav var den modigaste stora lilla person de träffat. De tyckte inte synd om Gustav och Gustav tyckte inte synd om dem. Mer än när de blev förkylda eller fick andra vanliga sjukdomar.

Jag tycker synd om mina barn när de ramlar och slår sig. När de har ont för de håller på att få tänder. När de har feber och vattkoppor. När de har öroninflammation, ska vaccineras och få sprutor. När de bråkar med sina kompisar och blir ledsna. Jag lider med mina barn när de inte är friska. Jag önskar då att jag kunde bära deras börda. 

Gustav har lärt mig att den bördan är lätt att bära. 

Gustav har hjälpt mig att bli tuff… Att försöka vara lika Cool som han var…

      

Jag har mina barn, livs levande i livet. Jag har förmånen att närhelst jag vill hålla mina barn i famnen. 

Alla har inte den förmånen… 

Personligen tycker jag att Gustav och hans föräldrar är några av de modigaste och starkaste människorna i världen. Min beundran för dem är starkare än ord kan beskriva.

Deras historia har ändrat någonting inuti mig. 

Deras historia har gett mig ett annat perspektiv. En starkare plattform.

När mina barn växer upp kommer jag att berätta för de om Gustav. Han kommer lära de vad sann styrka är. 

Jag vill att mina barn ska bli som Gustav. Starkare än ett Lejon…

// Kiin

Stiftelsen stödjer personer med funktionshinder och ger fler chansen att lyftas av Gustavs fantastiska energi. 

Se gärna www.gustavwhitefield.com. 

För att kunna göra ert bidrag rent ekonomiskt behöver ni dessa uppgifter;

Gustav Whitefield Memorial Fund

Bankkontonr: 3150-20 18543 (Nordea)

De har även ett nära sammarbete med;

Project Playgrund. Mer om det kan ni läsa här;

 http://www.facebook.com/pages/Project-Playground/208129265878199

Samt med;

 http://lillahjalpbloggen.wordpress.com/

Gustavs föräldrar har bett mig att be er skicka ett litet mail till info@gustavwhitefield.com med erat namn och något sätt de kan kontakta er på, så de personligen kan få tacka er för er hjälp.

Men jag är ganska säker på att även anonyma bidrag mottages med lika stor kärlek och tacksamhet…

Se även http://www.facebook.com/pages/Gustav-Whitefield-Memorial-Fund/406480762756677

 

Var sitter Hjärtat?

När jag var liten var jag väldigt blyg.
Om jag hade fått välja hade jag nog varit nöjd många gånger om jag bara fick vara med mamma.
Med liten menar jag nu, från att jag var liten-liten till... ja, nog åtminstone mellanstadiet ut, dvs mina första 11-12 år av livet...
Men det gick ju inte. Inget ont om mamma nu, men ändå... tack och lov att det blev som det blev, på något sätt...

Jag hade privilegiet att få gå i väldigt bra skolor. Både låg, -mellan och högstadium. Redan tidigt fick vi lära oss att hålla föredrag, göra mindmaps, redovisa inför klassen, ha olika former av uppträdde. Inför varandra och andra.

Detta gjorde mig så småningom tuffare. Mer självsäker. Men när jag idag tänker efter,  gjorde det mig även, på något vis osäker. Jag var nämnligen, enligt mig själv, väldigt bra på det.  Jag har konstigt nog, blygheten till trots, inte då och aldrig efter, haft svårt att prata inför människor...

Så vad är det då för något konstigt halvt motsägelsefullt jag nu jiddrar om...? Jo, jag kommer till det...
  
Trots vad alla andra, trots vad jag själv sa då, så tyckte jag faktiskt att det mesta av skolmaten var rätt så god. Det tyckte ingen annan. Så jag sa inget. Nu jobbar jag själv i köket på en förskola och jag vet att den maten vi serverar där ÄR god.

På samma linje, ungefär, när det väl kom så långt, så tyckte jag faktiskt att det smakade ganska gott att röka. Det gjorde nog inte de flesta andra . De gjorde det nog mest för de tyckte att det var coolt och en del stackare gjorde det säkert för att de trodde att man skulle. Själv gjorde jag det i smyg. I smyg från mina kompisar. För jag tyckte att det var pinsamt. Sen blev det liksom försent för oss alla och "plötsligt" var vi rökare, coolt eller ej... Bortsett från några enstaka cigg, under nästan halvt högtidliga former, har det nu gått 10 år sedan jag slutade röka. Jag slutade för att jag helt enkelt var färdig med det.

Mitt val till gymnasiet var inte mitt val. Att hoppa av i slutet av tvåan och istället börja läsa teater var däremot mitt val.

Att bli florist, som jag i grunden är, var inte heller mitt val. Att bli bra på det, var däremot mitt val.

Jag har heller aldrig haft något val när det gäller att skriva. Det var från början en själslig överlevnads manöver. Och genom åren har det blivit en kär vän. Något jag litar på. Något jag behöver. Något jag lärt mig att vilja välja... Mitt skrivande är faktiskt ett av mitt livs största förälskelser...

Och så vidare och så vidare genom livet. Många saker har man gjort av olika anledningar, som inte alltid har grundat sig eller mynnat ut där man trodde...

Så är det nog för många. Precis som många har även jag gjort val, sagt eller handlat på sätt som varit av... Låt oss kalla det; Diskutabel karraktär...

När man gör sina fel, är det brukligt att man tar sig till sans, fixar till situationen så gott det går, skiter i vilket, ljuger som en hök, bryter ihop och tar på sig allt plus lite till, drar till Nya Americana, eller på annat vis beter sig mer eller mindre korrekt och riktigt.

En liten strof som brukar följa i detta kölvatten är "Jag skiter i vad ALLA andra tycker om mig!"

Alltså... "Jag skiter i vad ALLA andra tycker om mig!" Min fråga... Nä, skit i frågan... Min Tes är; Det gör Vi INTE alls!

Eller jag menar;
 Det är klart, det finns ju en del folk som är så Otroligt Coola att de så klart skiter i vad ALLA andra tycker, i alla fall hela tiden för det mesta, när de där ALLA ser en i allafall. Men sen när ALLA har gått, eller när de själva har gått, själva, hem utan att ha brytt sig om vad ALLA tyckte, kan det kanske (Kanske!!) hända att de åtminstone bryr sig lite.  Men bara lite(!), om att de faktiskt bryr sig, om att det kanske inte ändå känns helt bra därinne någonstans i magen eller strax bakom revbenen med lätt lutning åt vänster...

Tillbaka till skolan igen, där jag började...

Jag var blyg.
Fick öva mitt självförtroende genom föredrag och pjäser med alltför mycket glitter, sockiplast och dålig sång. Senare i livet handlade det om brudbuketter, rödvinssåser, uttalande, kärleksrelationer osv osv...  Min egen reaktion på det jag gjorde, blev mitt bränsle.

Gjorde jag bra; Brann jag inför nästa uppdrag!

Gjorde jag dåligt; Brann jag upp efter nyss framförda prestation...

I många år trodde jag nog att jag var en av de där Coola.
För när ALLA såg, sket jag i vilket.
I många år sket jag i vad ALLA tyckte om mig.
Men... Jag sa att skolmaten var äcklig. Jag vågade inte röka. Jag gick två år på fel gymnasielinje, jag är en bra florist, ganska dålig på rödvinssås, en dålig fru till en och en bra fru till en annan o.s.v... Och så vidare...

Sanningen är. Eller...

Min sanning är.

Att jag bryr mig.

Jag bryr mig om vad ALLA tycker om mig.
 Det är orealistiskt att jag kan leva upp till vad  ALLA förväntar sig, kräver eller vill av mig.
 Men jag bryr mig om vad folk tycker. Jag tar det till mig nu. Väger det och väljer att formas runt, kring, till eller ifrån det.

Jag bryr mig. DET är mitt val.

 I det valet ingår dock ett ansvar. Ett ansvar att försöka få förståelse och att försöka bemöta sig själv, såväl som andra, på lika grunder, oavsett hur olika vi må vara.

Att vara stark nog i sig själv för att förstå att man bara är en stor, liten del i ALLT...

Jag vill gärna tro att den påverkan ALLA gör på mig, låter mig återge åtminstone Lite mening.

Jag vill gärna tro att Vi ALLA är en del av en mening och nuförtiden är det Det som är mitt bränsle...

// Kiin

Abuse.

 (OBS... English Version Below)

För många år sedan befann jag mig i först ett och strax därefter i ännu ett, av vad man kallar våldsamt förhållande.

Jag blev misshandlad på olika vis, slagen, förnedrad, hotad, sparkad nerför en trappa, väckt av tidningsbudet då jag låg sönderslagen och medvetslös, utslängd, endast iklädd en klänning på en frostbiten gräsmatta i minusgrader. 

Jag har fått otaliga överfyllda askkoppar kastade i ansiktet. Tvingats till sex mot min vilja. Fått förskjutet bäcken, skadat en ryggkota, hjärnskakning, blåtiror, blåmärken, näsblod, nedsatt hörsel på ena örat efter för många slag osv…

Jag var ung när det hände, strax efter 20 någon gång… Och den ena, den första, älskade och litade jag på så pass att det bara är två andra som har kunnat mäta sig och trumfat honom. Varav den ena är min nuvarande man.

Det är inget som bekommer mig längre och jag har även lyckats förlåta de som gjorde det. På något sätt var jag tvungen att förlåta för att komma vidare. 

Ingen har slagit mig därefter och Ingen kommer att slå mig igen.

Det är inte många som känner till detta. Endast de som gjorde det, min mor och bror, min man och kanske en handfull andra. Några läkare som fått plåstra om mig och en kiropraktor och någon sjukgymnast. 

Anledningen till att jag berättar detta nu, och öppet, är att jag blivit uppretad.

Det jag gick igenom då var otroligt hemskt att befinna sig i. Ett helvete och ett jävla skit rent ut sagt! Men jag kom igenom det med god tid, förståelse, tröst, och i lugn och ro. Den förnedring deras handlingar innebar för mig räckte gott och väl. Tro mig!

Tro mig även när jag säger att Ingenstans, Någonsin, På något vis hade jag blivit hjälpt av att bilder på mig, med alla mina sår och skador, delades runt och gillades på internet som om det vore något jävla Poker party! 

Det hade inte heller hjälp min familj eller någon annan i en liknande situation. De bilderna hade fortfarande funnits kvar där ute. Precis som alla de bilder som folk så frikostigt delar med sig av idag på andra misshandlade kvinnor, barn och djur kommer att göra… för alltid.

Tryckfrihet och yttrandefrihet är väldigt viktigt i vårt samhälle. Alla har rätt till sin mening. Men jag kan inte låta bli att undra hur många av alla dessa bilder på skändade kroppar och individer som faktiskt är delade av offret själv?! Inte så många tror jag. 

Ibland slår det mig att där även finns bilder där man ser hur någon slår, hänger, pissar på någon eller liknande och det hela fotograferas. Då kan jag ju tycka att; Borde inte personen som håller i kameran agera på lämpligare sätt än att Fotografera!! Och sedan lägga ut bilden till allas beskådan!

Det gör mig uppriktigt ledsen och jävligt förbannad att folk sedan inte har mer vett än att hjälpa detta sjuka att spridas! Vad fan är det med folk!?

När publiceringsrätten går över medmänskligheten, vad är det då för samhälle och Värld vi bygger?!

Det är inte längre svårt för människor att kommunicera över hela världen och jag är tämligen övertygad om att ALLA vet att sådant här förekommer. Om man verkligen vill göra en insats och hjälpa till så är det inte på ovan nämnda sätt man gör någon skillnad. 

Detsamma gäller i många andra fall där folk tror att de hjälper någon stackare någonstans genom att gilla eller dela något på Facebook eller liknande sidor och sen tro att de gjort något bra, att de gjort någon skillnad. Att de gjort sitt!

Nä. Om man vill göra något riktigt så krävs det mer än ett klick på något community…

Det är ett otrevligt fenomen. Och vi bör faktiskt vara uppmärksamma på vad det är vi håller på att förvandla oss till… 

Jag bifogar några länkar för er som verkligen vill göra någon skillnad. Kontakta någon av dessa organisationer om ni på riktigt vill hjälpa någon så kan de säkert guida er rätt.

World aid Foundation http://www.worldaid.org.uk/

Bris http://www.bris.se/

Kvinnofridslinjen http://www.kvinnofridslinjen.se/?gclid=COjMtJby1rQCFcl8cAodTUYANg

Djurens vänner http://www.djurensvannersriksorg.se/

Rädda barnen http://www.rb.se/Pages/default.aspx?gclid=CNf589by1rQCFah8cAodrXsA6Q

Brottsofferjouren http://www.boj.se/

Jourhavande medmänniska http://www.jourhavande-medmanniska.com/

Om det är svårt ibland. Tänk så här. 

Om detta var en bild på ditt barn, din syster, din bror, din mor eller far, ditt älskade husdjur och vän, dina barnbarn. Om detta var en bild på dig.

Hade du velat att Alla andra skulle se den. Skulle du vilja att de sjuka människor som faktiskt njuter av sådant skulle få ta del av ditt och ert lidande. Skulle du vilja att den för alltid fanns ute i offentligheten?

Och framför allt… Tror du att personen eller djuret på bilden skulle vilja det….?

Tänk efter, före…

// Kiin

Ps. Märk väl skillnaden på om folk lägger upp bilder PÅ SIG SJÄLVA, om de i sin läkeprocess känner att de vill det. Det är en helt annan femma.

Jag vill dessutom förtydliga att detta är MIN PERSONLIGA åsikt i ämnet och att INGEN behöver dela den. Men om DU håller med så dela gärna detta inlägg.

(English version below)

Many years ago, I was in a relationship and shortly thereafter in another one that was very violent. I was abused in various ways, beaten, humiliated, threatened, kicked down stairs, Found by the newspaper boy when I was bruised and unconscious, kicked outside, wearing only a dress on a frostbitten lawn in freezing temperatures. I have received countless overflowing ashtrays thrown in my face. Forced to have sex against my will. Broken and displaced pelvis, damaged a vertebra, concussion, black eyes, bruises, nosebleeds, hearing loss in one ear after too many blows to the ear, etc. ...

I was young when it happened, shortly after the age of  20 ... And one of them, the first, I  loved and trusted so much that after his abuse I have not been able to trust or love anyone  in the same way. There have only been two others since then, that have opened my heart and mind again . My current husband included.

This is nothing that bothers me anymore and I've even managed to forgive those who abused me. Somehow, I had to forgive to move forward.

Nobody has beaten me since then and no one will ever beat me again.

There are not many people who  knows  this. Only those who did it, my mother and brother, my husband and maybe a handful of others. Some doctors that patched me up and a chiropractor and a physical therapist.

The reason I tell you this now, is frankly, that I become enraged.

What I went through was an incredibly horrible situation to be in. A Hell and a shit, frankly! But I came through it over time, with understanding, comfort, and peace. The humiliation of their actions was more than enough for me. Believe me!

Believe me, when I say that never ever and in anyway would I have been  helped by having the pictures of me, with all my wounds and injuries passed around the internet as if it was some damn poker party!

Neither would it have helped my family or anyone else in a similar situation. The pictures would still been out there. Just like all the pictures that people so generously sharing today on other abused women, children and animals will be... forever.

Freedom of the press and freedom of expression is very important in our society. Everyone is entitled to their opinion. But I cannot help but wonder how many of all these pictures of mutilated bodies and individuals that are actually shared by the victim himself?! Not many, I think.

Sometimes it strikes me that there are also pictures where you can see how someone is beaten, being hanged, urinated on etcetra. Makes me wonder, shouldn’t  the person holding the camera act more appropriate than to photograph! And then add the pictures for everyone to see on the Internet!

It makes me sincerely sad and damn pissed off that people dont have more sense than to help this madness to spread! What the hell is wrong with people!?

When publishingrights overcomes compassion for one and eachother, what kind of society and world are we building?!

It is no longer difficult for people to communicate across the globe and I am fairly certain that ALL know that these things occur. If you really want to make a difference and help it is not by doing any of the above.

It´s the same way in many other cases where people think they are helping someone, somewhere by liking or sharing something on Facebook or similar sites and then think that they have done something good, that they´ve made a difference. That they have contrubutied...

Nah.. If you want to do something for real, it takes more than a click on a LIKE button...

It is an unpleasant phenomenon. And we should actually pay attention to what we are transforming ourselves into...

I am providing some links for those who really want to make a difference. Contact one of these organizations if you really want to help someone, they can surely guide you right.

World Aid Foundation http://www.worldaid.org.uk/

Brisbane http://www.bris.se/

Kvinnofridslinjen http://www.kvinnofridslinjen.se/?gclid=COjMtJby1rQCFcl8cAodTUYANg

Animal Friends http://www.djurensvannersriksorg.se/

Save the Children http://www.rb.se/Pages/default.aspx?gclid=CNf589by1rQCFah8cAodrXsA6Q

Victim Support http://www.boj.se/

Helplines http://www.jourhavande-medmanniska.com/

If it is difficult sometimes. Imagine this. 

If this was a picture of your child, your sister, your brother, your mother or father, your beloved pet and friend, your grandchildren. If this was a picture of you. Would you have wanted everyone to see it?  Would you like the sick people, who actually enjoy such things, take part of your and your beloved ones suffering? Would you like that the pictures always was there in cyber space?

And above all ... Do you think the person or animal in the picture would like that....?

Think about it, before...Not after…

/ / Kiin

Ps. Mind you the difference if people post pictures of themselves, if they in their healing process feel that they want that. That is a completely different story.

I also want to clarify that this is MY PERSONAL opinion on the subject and that there is NO need to share it. But if YOU agree with it, please share this post.