Var sitter Hjärtat?

När jag var liten var jag väldigt blyg.
Om jag hade fått välja hade jag nog varit nöjd många gånger om jag bara fick vara med mamma.
Med liten menar jag nu, från att jag var liten-liten till... ja, nog åtminstone mellanstadiet ut, dvs mina första 11-12 år av livet...
Men det gick ju inte. Inget ont om mamma nu, men ändå... tack och lov att det blev som det blev, på något sätt...

Jag hade privilegiet att få gå i väldigt bra skolor. Både låg, -mellan och högstadium. Redan tidigt fick vi lära oss att hålla föredrag, göra mindmaps, redovisa inför klassen, ha olika former av uppträdde. Inför varandra och andra.

Detta gjorde mig så småningom tuffare. Mer självsäker. Men när jag idag tänker efter,  gjorde det mig även, på något vis osäker. Jag var nämnligen, enligt mig själv, väldigt bra på det.  Jag har konstigt nog, blygheten till trots, inte då och aldrig efter, haft svårt att prata inför människor...

Så vad är det då för något konstigt halvt motsägelsefullt jag nu jiddrar om...? Jo, jag kommer till det...
  
Trots vad alla andra, trots vad jag själv sa då, så tyckte jag faktiskt att det mesta av skolmaten var rätt så god. Det tyckte ingen annan. Så jag sa inget. Nu jobbar jag själv i köket på en förskola och jag vet att den maten vi serverar där ÄR god.

På samma linje, ungefär, när det väl kom så långt, så tyckte jag faktiskt att det smakade ganska gott att röka. Det gjorde nog inte de flesta andra . De gjorde det nog mest för de tyckte att det var coolt och en del stackare gjorde det säkert för att de trodde att man skulle. Själv gjorde jag det i smyg. I smyg från mina kompisar. För jag tyckte att det var pinsamt. Sen blev det liksom försent för oss alla och "plötsligt" var vi rökare, coolt eller ej... Bortsett från några enstaka cigg, under nästan halvt högtidliga former, har det nu gått 10 år sedan jag slutade röka. Jag slutade för att jag helt enkelt var färdig med det.

Mitt val till gymnasiet var inte mitt val. Att hoppa av i slutet av tvåan och istället börja läsa teater var däremot mitt val.

Att bli florist, som jag i grunden är, var inte heller mitt val. Att bli bra på det, var däremot mitt val.

Jag har heller aldrig haft något val när det gäller att skriva. Det var från början en själslig överlevnads manöver. Och genom åren har det blivit en kär vän. Något jag litar på. Något jag behöver. Något jag lärt mig att vilja välja... Mitt skrivande är faktiskt ett av mitt livs största förälskelser...

Och så vidare och så vidare genom livet. Många saker har man gjort av olika anledningar, som inte alltid har grundat sig eller mynnat ut där man trodde...

Så är det nog för många. Precis som många har även jag gjort val, sagt eller handlat på sätt som varit av... Låt oss kalla det; Diskutabel karraktär...

När man gör sina fel, är det brukligt att man tar sig till sans, fixar till situationen så gott det går, skiter i vilket, ljuger som en hök, bryter ihop och tar på sig allt plus lite till, drar till Nya Americana, eller på annat vis beter sig mer eller mindre korrekt och riktigt.

En liten strof som brukar följa i detta kölvatten är "Jag skiter i vad ALLA andra tycker om mig!"

Alltså... "Jag skiter i vad ALLA andra tycker om mig!" Min fråga... Nä, skit i frågan... Min Tes är; Det gör Vi INTE alls!

Eller jag menar;
 Det är klart, det finns ju en del folk som är så Otroligt Coola att de så klart skiter i vad ALLA andra tycker, i alla fall hela tiden för det mesta, när de där ALLA ser en i allafall. Men sen när ALLA har gått, eller när de själva har gått, själva, hem utan att ha brytt sig om vad ALLA tyckte, kan det kanske (Kanske!!) hända att de åtminstone bryr sig lite.  Men bara lite(!), om att de faktiskt bryr sig, om att det kanske inte ändå känns helt bra därinne någonstans i magen eller strax bakom revbenen med lätt lutning åt vänster...

Tillbaka till skolan igen, där jag började...

Jag var blyg.
Fick öva mitt självförtroende genom föredrag och pjäser med alltför mycket glitter, sockiplast och dålig sång. Senare i livet handlade det om brudbuketter, rödvinssåser, uttalande, kärleksrelationer osv osv...  Min egen reaktion på det jag gjorde, blev mitt bränsle.

Gjorde jag bra; Brann jag inför nästa uppdrag!

Gjorde jag dåligt; Brann jag upp efter nyss framförda prestation...

I många år trodde jag nog att jag var en av de där Coola.
För när ALLA såg, sket jag i vilket.
I många år sket jag i vad ALLA tyckte om mig.
Men... Jag sa att skolmaten var äcklig. Jag vågade inte röka. Jag gick två år på fel gymnasielinje, jag är en bra florist, ganska dålig på rödvinssås, en dålig fru till en och en bra fru till en annan o.s.v... Och så vidare...

Sanningen är. Eller...

Min sanning är.

Att jag bryr mig.

Jag bryr mig om vad ALLA tycker om mig.
 Det är orealistiskt att jag kan leva upp till vad  ALLA förväntar sig, kräver eller vill av mig.
 Men jag bryr mig om vad folk tycker. Jag tar det till mig nu. Väger det och väljer att formas runt, kring, till eller ifrån det.

Jag bryr mig. DET är mitt val.

 I det valet ingår dock ett ansvar. Ett ansvar att försöka få förståelse och att försöka bemöta sig själv, såväl som andra, på lika grunder, oavsett hur olika vi må vara.

Att vara stark nog i sig själv för att förstå att man bara är en stor, liten del i ALLT...

Jag vill gärna tro att den påverkan ALLA gör på mig, låter mig återge åtminstone Lite mening.

Jag vill gärna tro att Vi ALLA är en del av en mening och nuförtiden är det Det som är mitt bränsle...

// Kiin