Personligt meddelande.

Natten innan du for, låg jag vaken. 

Jag såg dig sova.

Jag hörde dig andas.

Så lugnt. 

Så tryggt.

Så nära mig…  Så nära.

Jag minns att jag tänkte då; 

Jag vill aldrig somna igen. Utan bara ligga här. I all tid.

Jag minns att jag tänkte då; 

Låt Nu få vara för alltid.

Det var sekunder i en evighet. I vår evighet.

Så vaknade vi ändå. Och du for.

Du fattas mig nu.

Jag saknar dina ljud när du stökar i köket på morgonen. 

Jag saknar att du alltid ställer ett nytt glas kallt vatten på sängbordet till mig när vi går och lägger oss. Bara för att du vet att jag annars kommer gå upp och hämta ett.

Jag saknar att höra våra skratt.

Jag saknar att få vara den där magiska älvan som plockar undan allt du stökar fram.

Jag saknar att tjafsa med dig och sedan bli sams igen.

Jag saknar att alltid ge dig gott kaffe.

Jag saknar våra samtal på kvällen när barnen somnat.

Mina fingrar saknar att följa sina spår längs din rygg.

Min kropp saknar din värme.

Mina lungor saknar din luft.

Och mina ögon, saknar att se, hur du ser på mig varje dag.

Jag saknar att du varje dag tar min hand i din och börjar dansa med mig i köket, utan musik.

 

Jag saknar allt vi gör.

Du är Det som gör mig hel. 

Jag saknar Dig så...

 

// Din Kiin

Terrorbalans. – Eller – En katt bland hermelinerna!

Ibland så sitter jag här i min kammare och tycker och tänker. Ibland delar jag det med er.

Ibland så är jag kritiskt i det jag skriver. För jag skriver utifrån mig själv. 

Men som pappa alltid brukar säga; ”Det är lätt att sitta på läktaren och vara duktig och veta hur spelet ska gå till, men matchen är alltid svårare ute på planen…”

Med alla mina tal om hur lätt allt är. I alla mina tal till andra om hur svårt jag har att fatta andras idioti. I alla mina tal och skrivelser om hur man bör tänka och vara… Allt det är bara Jag. Och Vad vet Jag!

För en tid sedan hade jag ett samtal med en mycket nära vän. Samtalen pågick en tid och dem var från bådas våra sidor viktiga och jobbiga.

På något sätt så lyckades vi till sist komma någotsånär överens. Och allt var bra… för en kort tid.

Så kom det till idag.

Jag hade alla fakta på bordet. Jag hade det bekräftat från annat håll. Men när jag frågade henne frågan, såg hon mig i ögonen, svarade mig… och ljög.

Hon ljög. 

Hon sa att hon talade sanning men det var också en lögn. 

Sen försökte hon dölja sin skuld genom att påstå att det inte var avsiktligt gjort. Men det var det.

 Det vet jag…

Jag nickade och log. 

Trots att jag kände mig dum som en docka. 

Naturligtvis har jag redan konfronterat henne med lögnen, och svaren jag fick var ursäktande, förklarande, bortförklarande osv osv…som förväntat med andra ord.

Men…

Lögnen är lagd. Förtroendet är brutet.

Jag vet att man kan lappa och laga tusenfalt, men om skarvarna sys dåligt så håller det sällan ändå…

Något av det mest känsliga i människans historia är Förtroendet.

Har det väl blivit kantstött krävs det otroligt mycket för att få det att gå ihop igen.

Ibland så sitter jag här i min kammare och tycker och tänker. Ibland delar jag det med er.

Ibland så är jag kritiskt i det jag skriver, tycker och tänker. För jag utgår utifrån mig själv. Men Vad Vet Jag… Egentligen…? 

Nåja. Idag vet jag i alla fall detta.

För idag fick jag bekräftelse på det jag trott en tid… 

Att en så nära vän som jag trodde jag kände och litade på utan och innantill ljög så för mig… Det trodde jag faktiskt aldrig skulle hända. Inte med henne!

Riktiga vänner ljuger inte. 

De säger som det är oavsett om det ibland kan vara svårt att både säga och höra.

Idag blev jag både besviken och sviken.

Ett svek som jag visste skulle komma. Men aldrig hoppades på.

Ibland är det så, så… så svårt att ha rätt… 

Hur Jag kommer gå vidare med detta nu… det vet jag inte.

För just nu tror jag inte på något.

// Kiin

- "You have broken what cannot be broken. Hope is broken." 

Utan Mina ord.

Ibland säger man det bäst utan egna ord...



http://m.youtube.com/watch?v=JKDoFUJVe2I



// Kiin

Känner du Lars?

­­­­

Han hette Lars. Lars Jönsson.

Allt vi vet om hans mor är att hon födde honom i Stora Beddinge i Skåne, den 18 december 1832.

Allt vi vet om honom är att han jobbade som dräng och att han var ”död derstädes den 19 februari 1858”.

Han blev således bara 26 år gammal.

Vi vet även att någon, en gång, har gett honom en begravning med en gravsten. En gravsten som idag inte längre ligger över hans grav. 

Vi vet det, för att vi såg hans gravsten idag. 

Den ligger nu längst ute i en del av hans kyrkogård, dit stenar flyttats, i en tät och prydlig liten rad med andra gravstenar, som precis som hans grav, besökare för länge sedan slutat komma till för att minnas.

Men vem var han?

Vad gjorde han?

Vad gjorde honom glad? Vem älskade honom? Vad hette hans bästa vän? Vad tyckte han om att äta? Vad gjorde honom ledsen? Arg? Lycklig? Vem tröstade honom? Vem tröstade han? Vad tänkte han på innan han somnade på natten? Vem var han och vem hade han blivit om han inte dött när han var 26 utan 86?

Vilka var hans drömmar om livet?

Av vem blev han saknad?

Av vem kommer Jag bli saknad?

Av vem kommer Du bli saknad?

Det var längesedan nu, som Lars Jönsson, sprungen ur Stora Beddinge i Skåne, den 18 december 1832, sprang någonstans alls. 

Långt har tiden gått sedan hans barfota barnafötter trampade runt i sommargräs och lyssnade till fågelsång och gräl. 

På hans sten, står minnet om honom ristat, som Dräng. Säkert blev hans timmar långa. Men hans liv blev kort.

Det får mig att tänka på allt det vi gör, idag. I vår tid. 

På alla dem som står oss nära.  På alla oss som lever och håller någon kär.

Allt det vi gör varje dag, alla våra kamper, alla våra sånger, alla våra hopp, alla våra drömmar, allt det som definierar oss till dem vi är.

Hur länge kommer vi att bestå? I ”Evigt minne bevarad”....?

Många av oss har någon gång förlorat någon till ”Skuggan av livet”.

Jag tänker ofta på Henne…

… Min mans vän som blev min väninna.

Hon som genom sina ord till mig, gav mig modet att dela mitt skrivna ord med er.

Hon som alltid uppmärksammade varje detalj i allt jag skrev och skrattade åt det. 

Hon skrattade för det och hon skrattade med det. För att hon förstod.

Hon förstod när vi var ledsna och hade det jobbigt. 

Hon förstod och kommenterade på varje vinkling. 

Hon såg fram emot att läsa det jag skrev och hon kallade mitt skrivna ord för - Dagens Kiin.

Hennes namn var Lillnäva Gren.

Idag finns hon inte mer. 

Inte mer än Lars Jönsson.

Men dem finns.

De finns båda kvar. 

För i skuggan av döden, ristas livet varje dag.

För hand och i sten.

Men framförallt är det minnena i våra hjärtan som etsar sig kvar.

På oss som ännu har bultande hjärtan med frågor som ännu längtar efter svar.

Men… 

I skuggan av livet skall vi så småningom alla dansa klart!

Så, nu…

Inledningsvis, för Din evighet;

Nöj dig inte med att Alla ska förstå. För det gör dem inte ändå.

Utan sikta på Stordåd för några få. 

Då kan du och ditt liv, brinna för fullt, under våran tid ut…

Men...

Minnet av en skugga, blir vi nog alla tillslut...


 
// Kiin