Då vintern sänker sitt täcke över världen och temperaturen faller djupt under noll, fryser sjöar till is och människans förstånd sjunker någon grad. Plötsligt tycker man att ta på sig tunna skenförsedda skor och kasta sig ut på isar i kläder tjocka nog att begränsa rörligheten maximalt, låter som en helt ok idé.
Denna behandling utsattes jag för som barn. Och jag älskade det!
Idag hade temperatur och vett frusit lågt nog för att min egen avkomma skulle utsättas för detta hiskeligt underbara vinternöje.
Mellan de lövnakna träden och slättens gårdar ekade föräldrars uppmaningar och råd till sina ömsom skrattandes ömsom gråtandes barn.
”Hitta balansen. Tänk uppåt. Bra så. Du måste försöka. Ge inte upp. Det är meningen att det ska vara halt…” Osv…
Plötsligt slogs jag av insikten att jag låter precis som mina föräldrar gjorde för 30 år sedan och som säkert deras föräldrar lät för 60 år sedan…man vet att skridskor fanns redan för 1000 år sedan. Då var det vikingatid här. Någonstans i tystnaden mellan ropen till min dotter tyckte jag mig nästan kunna höra deras eko…
Ofta har jag lagt märke till att min dotter säger och gör som jag. Hon är mitt eko. Och det kan sträcka sig långt…det är min uppgift att få det att eka väl.
// Kiin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar