I nio månader bär människan sin avkomma. Under dessa nio månader vaggas vi in i livet omgiven av vår moders trygga kärlek. Den första tiden i livet är vi helt beroende av våra föräldrars omvårdnad och närhet.
Att stå i centrum i våra föräldrars liv blir en ömsesidig självklarhet. Oavsett hur det livet är, var man är och vad man gör.
Min dotter frågade mig vad jag gjorde. Jag gjorde ingenting speciellt och svarade henne detta. Hon sa att hon ville vara med och göra ingenting med mig. Jag undrade om hon inte hellre ville leka eller göra något men det ville hon inte. Vi satt en god stund och gjorde ingenting. Sa ingenting. Men vi var.
Att göra ingenting tillsammans med någon man älskar, kan vara bättre än att göra vad som helst ensam.
Men med tiden växer vi upp, formas, individualiseras, blir mer och mer självständiga. Det är så det måste vara. För att livet ska fortsätta att gå runt. Ibland tappar föräldrar och barn bort varandra i all sin vuxenhet och avstånden dem emellan kan bli långt.
Jag vet att jag någon dag måste släppa min dotter. Men jag kommer aldrig att tappa hennes hand.
// Kiin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar