Ibland kan sanningen vara svår att säga, för den kan låta så överdriven, att man tror att folk ska tycka att man överdriver, ljuger eller på annat vis försöker göra sig till.
På grund av detta har jag vid ett flertal tillfällen istället valt att hålla tyst om en viss sak när ett visst samtalsämne drabbat mig. Men nu tänker jag komma ut med detta och jag lovar att det inte är någon överdrift, lögn eller på något annat vis uppmärksamhetssökande.
För ett tag sedan behövde jag prata med någon på försäkringskassan. Detta har hänt många av oss. Och de flesta vet att det innebär att man kommer spendera en viss tid i telefonkö.
I många fall har man hört folk, med ilska i tonen, berätta att de hamnat i telefonkö på det ena eller det andra stället, där de varit samtal nr 18 eller 28, 43 till och med så högt som upp till 70 har jag hört. Alla reagerar med förskräckelse, irriterat igenkännande, förstående medlidande och skakar på huvudet och suckar deltagande.
Och det är här och nu jag helt sanningsenligt gör mitt avslöjande; Min plats… i telefonkön till försäkringskassan… var samtal nr 873. 873!! Åttahundrasjuttiotre!! Vet ni hur många samtal det är före en då?? För många!!
Jag satt i den kön större delen av dagen. Har man väl tagit ett steg i kön, fortsätter man. Annars är det slöseri med tid. Det slutade tyvärr ändå med att jag var tvungen att lägga på med oförrättat ärende, för att åka och hämta min dotter. Dagis håller inte extra öppet för telefonköärenden.
Hur det gick sen? Jag hämtade min dotter. Vi åt middag. Läste saga. Sov. Det blev en ny dag. Men det blev ingen ny kö. Min tid i världen är värd mer.
// Kiin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar