Snitta mig eller Ta mig på recept…!

Barnmorskan sa, och jag citerar; ”Ett normal stort barnhuvud är ungefär som en cantaloupemelon. Tänk dig nu att du ska skita ut det. Det är klart att det känns…”

Ingen plats för förmildrande omständigheter där inte.

Läkaren sa; ”Ditt barn är 23 % större än normalt”

Som en vattenmelon då eller?!!!!!!!!

Min kära svägerska, som är trebarnsmor sa, som om det vore en självklarhet jag borde känt till; ”Isländska barn är kända för att vara stora. Överlevde jag så ska du nog det med… Hitta en bra bitpinne och sluta gnäll…”

Nog?! Lägg märke till hennes NOG överleva!!! Ingen falsk medömkan där inte…

Nu är jag inte lagd så att jag gärna pillar i mig medicin och smärtlindring i tid och otid. Jag tar inte ens Alvedon. Det är något med mitt kontrollbehov i kombination med att ha kemiska och konstgjorda molekyler som simmar omkring i mitt system, som inte riktigt går ihop. 

Ibland när jag får ont kan jag sträcka mig till mer naturnära metoder som att tugga pilbark. Men när man tuggat på det en stund och det utsöndrat sin mängd paracetamol är det, p.g.a. sin smak, fysiskt omöjligt att övertala sig att tugga vidare. Jag tror inte pilbark kommer hjälpa mig här.

I Sverige kan man inte kräva att få planerade kejsarsnitt. Inom den svenska vården har man endast rätt att kräva två sorters medicinsk behandling utan frågor, utredning eller diskussion och det är sterilisering och abort. Och så här i nionde månaden kan det tyckas lite sent för det… 

Men... Om barnet är väldigt stort och det finns andra omständigheter som på något vis rör säkerheten kan man få beviljat ett snitt och väger barnet över 5 kg får man det rekommenderat. Dock finns där alltid risker med det som inte finns vid en vanlig förlossning.

Jag har blivit erbjuden ett kejsarsnitt men rekommenderad att ”göra det själv” om det går igång innan vecka 40.

Så… riskera att dö under kniven eller att drogad pressa ut en vattenmelon…??

Mitt första barn föddes med snitt och det hade varit kul att prova den där ”göra det själv” metoden. Problemet med det är bara den där lilla detaljen med att komma igång… Nu har jag dessutom bara tre veckor på mig om jag vill få det gjort själv…

Barnmorskan och Läkaren hade två väl beprövade metoder för detta. Jag vet givetvis inte säkert, men min svägerska rekommenderar säkert detsamma, åtminstone en av dem…

1. Långa promenader

2. Mycket sex 

Nöden har ingen lag. Ibland är närmsta vägen till målet, att gå tillbaka samma väg man kom. Och det var inte direkt de långa promenaderna som tog mig hit… 

// Kiin

Med grästovor i handen släpades jag runt över varenda jävla hällristning och min bror tjöt förtvivlat i högan sky… Eller; Mitt liv i ruiner…

I barndomen är det inte alltid så lätt att se det roliga i allt. Jag och min bror var inte alltid överens när vi var små, men på vissa punkter stod vi som gjutna tillsammans i vår uppfattning.

Våra kära föräldrar har alltid varit mycket historiskt intresserade och kunniga och detta drabbade oss barn.

I hela vår uppväxt släpades vi runt på diverse hällristningar, runstenar, kungagravar, gånggrifter, bronsåldershögar, dösar, soldatkyrkogårdar, statarstugor, riddarborgar, ruiner osv. Det finns bara en Bayeuxtapet men hade det funnits fler hade vi säkert sett de alla…

Vi längtade efter sockervadd på tivoli men fick tugga kåda och lakritsrot. 

Bilen susade fram genom landet och med uppgivna blickar tittade jag och min bror på varandra och skakade på våra små barnahuvud när vi passerade ännu ett McDonalds utan att stanna. Vi var på väg till ännu en hällristning för att med bakplåtspapper och gräs gnugga motiv i någon primitiv kalkerings övning.

Framför brasor, i ändlösa antal, grillade vi pinnbröd och lyssnade på teorier om skålgroppar, jordbruksformer från förr, kläder, förhållande, rulltekniker för större stenblock osv…

Vi var väl som de flesta andra syskon, ganska retfulla och mellan varven rent jäkliga ungar mot varandra men i de värsta situationer har vi ändå alltid hållit ihop och kämpat sida vid sida.

Jag minns en gång ett speciellt regn. Det började regna som om syndafloden kördes i repris och jag tror att det än idag är det värsta regn jag skådat. Jag och min bror, vi kan ha varit i 7-8 års åldern, trodde världen skulle regna bort. Vi kämpade i vad som kändes som timmar, med att försöka sopa bort vattnet runt om huset för att rädda oss från översvämning. Våra föräldrar verkade inte alls ta allvaret på allvar.

På ett annat äventyr, mitt ute på den stora slätten precis på kanten till ett flera hundra meter djupt stup ner mot havet, bröt en annan syndaflod ut och denna gång ackompanjerat av världshistoriens bestämdaste åskoväder. Där gick blixtlåset till tältet sönder. Jag minns att mamma lugnt nynnande sydde ihop tältöppningen. Pappa satt bredvid och lös med ficklampan. Jag och min bror tog med blicken ett tyst förväl till varandra och världsalltet samtidigt som vi höll varandra i handen.

Min bror kan vara den envisaste, drygaste knäppgök som finns, men Gud nåde den som kröker ett hår på hans huvud eller kallar honom för envis, dryg knäppgök! Då får de med hans storasyster att göra… Jag antar att vi är rätt lika där. Även jag kan vara en envis, dryg knäppgök men om man vill behålla hälsan bör man inte säga det så min bror hör…

Jag förstod det nog inte riktig då, när jag var 1,5 år och min bror föddes, att han skulle visa sig bli den bästa present mina föräldrar någonsin gett mig.

Snart ska min dotter få en lillebror.

Vi kommer släpa med de på diverse hällristningar, runstenar, kungagravar, gånggrifter, bronsåldershögar, dösar, soldatkyrkogårdar, statarstugor, riddarborgar, ruiner osv. Hittar de fler Bayeuxtapeter, kommer vi ta med dem dit också...

Jag vill nämligen med ge mina barn det som jag fick, den bästa uppväxt man kan tänka sig.

// Kiin

Varsågod, ta en bit själ…

Så länge jag kan minnas har jag skrivit. Olika saker. Olika bra. Olika dåligt. Så länge jag kan minnas har jag behövt skrivandet. Det har varit helt egoistiskt och bara för min egen skull.

Så länge jag kan minnas har min mamma varit den som fått ta del av mina texter.  Det som har varit värt att läsa upp har varit bitar av mina innersta tankar och min själ och det slänger man kanske inte runt med hur som helst.

Det finns även några få, runt en handfull, som stått mig väldigt nära som fått läsa eller höra en del. Två av dem har stått mig så nära att jag gift mig med dem, så det har varit en ganska hård kontroll över de utvalda…

Så för ungefär ett år sedan, lite drygt, kom jag i kontakt med ett bokförlag och det bestämdes att en diktbok skulle ges ut. Med dikter av mig och två duktiga poeter.  30 dikter/poet.

Från att nästan ingen fått läsa något jag skrivit, till att vem som vill kan läsa… 30 stycken!

Nu tänker jag… Hur tänkte jag nu!? 

Min mamma, min man och min ex-man har sagt att de tycker det är bra och att jag borde ge ut det. Men missförstå mig nu rätt… Ni gillar även en massa annat skit jag håller på med! Ni känns på något sätt lite på min sida redan…

Men jag måste ändå tro att mina förläggare inte hade lagt ner detta arbete och tagit med mig i boken om de inte tyckte det var bra. 

30 bitar av min själ är inom kort ute till allmän beskådan. Jag tror att man får vara lite nervös då. Jag börjar i alla fall bli det…

Men å andra sidan… Som min man brukar säga; Det tjänar inte så mycket till att vara nervös för något, det blir som det blir ändå och oftast blir det rätt bra…

Jag hoppas att han har rätt… och att mamma har rätt… och att mina förläggare har rätt… Jag hoppas till och med att min före detta man har rätt…

I alla fall; Tack till er fem för att ni tror på mig i detta sammanhang.  Jag känner mig hedrad att ni tycker om lite olika stora bitar av min själ…

// Kiin

På dagens meny - DU!

Alla är vi unika på vårt sätt. Alla har vi våra stunder av lycka eller elände. Ibland när det är som eländigast kan man tänka eller få höra ”att det finns de som har det värre”. Ett lite konstigt uttryck om man tänker efter. Skulle det göra mig gladare att andra har det värre? På vilket sätt skulle det hjälpa mig ur min situation?  Dessutom kan man då tänka att det kanske även finns de som har det bättre och då hamnar man tillbaka på sin egen ruta igen…

Men oavsett hur, så finns det faktiskt någon som alltid har det värre, än ALLA oss andra. Nämligen Sardinerna. 

Sardinerna lever i stora stim. Så pass stora att individualitet inte ens finns med i periferin. Varje hona lägger 50 000 – 60 000 ägg åt gången som kläcks efter ca 2 dagar, det vill säga de ägg som inte äts upp av småfisk. De har även flera olika lekperioder.  Detta är en nödvändighet för att de överhuvudtaget skall ha en chans att överleva.

För sardinerna är mat. Mat åt ALLA. 

Dessutom jobbar alla andra, från alla element, ofta tillsammans för att få sin del av denna stackars fisk, vars enda uppgift verkar vara att mätta invånarna i havet, luften och på jorden.

Delfinerna älskar att jaga sardin. De skrämmer upp de silvergrå delikatesserna ur djupet och packar de så att andra fiskar kan ta del av bytet. Hajar är inte sena att lägga sig i och jagar och mumsar sardin samtidigt med delfinerna, men från flankerna. Under tiden dyker fåglar av olika arter från himmeln, så djupt som till 15 meter under havsytan för att plocka sardiner som desperat försöker fly i alla riktningar. 

De flesta som lyckas överleva denna minst sagt stressade situation hamnar ofta i nät eller krok och så småningom på matbordet hos familjen Blomkvist, Mikkelsen, Von Schnickel, Wáng, Jenkins, Escobar, Hammadi, Leroux eller Kozlov.  För ALLA äter sardin! Till och med en del vegetarianer!! 

Det må vara en klen tröst, rent utav en konstig tröst men kanske kan det ta lite av tyngden från ett beklämt bröst att på Världens meny står i alla fall inte DU!

Lycka till i livet. DU har i alla fall en chans! 

// Kiin