Så länge jag kan minnas har jag skrivit. Olika saker. Olika
bra. Olika dåligt. Så länge jag kan minnas har jag behövt skrivandet. Det har
varit helt egoistiskt och bara för min egen skull.
Så länge jag kan minnas har min mamma varit den som fått ta
del av mina texter. Det som har varit
värt att läsa upp har varit bitar av mina innersta tankar och min själ och det
slänger man kanske inte runt med hur som helst.
Det finns även några få, runt en handfull, som stått mig
väldigt nära som fått läsa eller höra en del. Två av dem har stått mig så nära
att jag gift mig med dem, så det har varit en ganska hård kontroll över de utvalda…
Så för ungefär ett år sedan, lite drygt, kom jag i kontakt
med ett bokförlag och det bestämdes att en diktbok skulle ges ut. Med dikter av
mig och två duktiga poeter. 30
dikter/poet.
Från att nästan ingen fått läsa något jag skrivit, till att vem som vill kan läsa… 30 stycken!
Nu tänker jag… Hur tänkte jag nu!?
Min mamma, min man och min ex-man har sagt att de tycker det
är bra och att jag borde ge ut det. Men missförstå mig nu rätt… Ni gillar även
en massa annat skit jag håller på med! Ni känns på något sätt lite på min sida
redan…
Men jag måste ändå tro att mina förläggare inte hade lagt
ner detta arbete och tagit med mig i boken om de inte tyckte det var bra.
30 bitar av min själ är inom kort ute till allmän beskådan.
Jag tror att man får vara lite nervös då. Jag börjar i alla fall bli det…
Men å andra sidan… Som min man brukar säga; Det tjänar inte
så mycket till att vara nervös för något, det blir som det blir ändå och oftast
blir det rätt bra…
Jag hoppas att han har rätt… och att mamma har rätt… och att
mina förläggare har rätt… Jag hoppas till och med att min före detta man har rätt…
I alla fall; Tack till er fem för att ni tror på mig i detta
sammanhang. Jag känner mig hedrad att ni
tycker om lite olika stora bitar av min själ…
// Kiin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar