Med grästovor i handen släpades jag runt över varenda jävla hällristning och min bror tjöt förtvivlat i högan sky… Eller; Mitt liv i ruiner…

I barndomen är det inte alltid så lätt att se det roliga i allt. Jag och min bror var inte alltid överens när vi var små, men på vissa punkter stod vi som gjutna tillsammans i vår uppfattning.

Våra kära föräldrar har alltid varit mycket historiskt intresserade och kunniga och detta drabbade oss barn.

I hela vår uppväxt släpades vi runt på diverse hällristningar, runstenar, kungagravar, gånggrifter, bronsåldershögar, dösar, soldatkyrkogårdar, statarstugor, riddarborgar, ruiner osv. Det finns bara en Bayeuxtapet men hade det funnits fler hade vi säkert sett de alla…

Vi längtade efter sockervadd på tivoli men fick tugga kåda och lakritsrot. 

Bilen susade fram genom landet och med uppgivna blickar tittade jag och min bror på varandra och skakade på våra små barnahuvud när vi passerade ännu ett McDonalds utan att stanna. Vi var på väg till ännu en hällristning för att med bakplåtspapper och gräs gnugga motiv i någon primitiv kalkerings övning.

Framför brasor, i ändlösa antal, grillade vi pinnbröd och lyssnade på teorier om skålgroppar, jordbruksformer från förr, kläder, förhållande, rulltekniker för större stenblock osv…

Vi var väl som de flesta andra syskon, ganska retfulla och mellan varven rent jäkliga ungar mot varandra men i de värsta situationer har vi ändå alltid hållit ihop och kämpat sida vid sida.

Jag minns en gång ett speciellt regn. Det började regna som om syndafloden kördes i repris och jag tror att det än idag är det värsta regn jag skådat. Jag och min bror, vi kan ha varit i 7-8 års åldern, trodde världen skulle regna bort. Vi kämpade i vad som kändes som timmar, med att försöka sopa bort vattnet runt om huset för att rädda oss från översvämning. Våra föräldrar verkade inte alls ta allvaret på allvar.

På ett annat äventyr, mitt ute på den stora slätten precis på kanten till ett flera hundra meter djupt stup ner mot havet, bröt en annan syndaflod ut och denna gång ackompanjerat av världshistoriens bestämdaste åskoväder. Där gick blixtlåset till tältet sönder. Jag minns att mamma lugnt nynnande sydde ihop tältöppningen. Pappa satt bredvid och lös med ficklampan. Jag och min bror tog med blicken ett tyst förväl till varandra och världsalltet samtidigt som vi höll varandra i handen.

Min bror kan vara den envisaste, drygaste knäppgök som finns, men Gud nåde den som kröker ett hår på hans huvud eller kallar honom för envis, dryg knäppgök! Då får de med hans storasyster att göra… Jag antar att vi är rätt lika där. Även jag kan vara en envis, dryg knäppgök men om man vill behålla hälsan bör man inte säga det så min bror hör…

Jag förstod det nog inte riktig då, när jag var 1,5 år och min bror föddes, att han skulle visa sig bli den bästa present mina föräldrar någonsin gett mig.

Snart ska min dotter få en lillebror.

Vi kommer släpa med de på diverse hällristningar, runstenar, kungagravar, gånggrifter, bronsåldershögar, dösar, soldatkyrkogårdar, statarstugor, riddarborgar, ruiner osv. Hittar de fler Bayeuxtapeter, kommer vi ta med dem dit också...

Jag vill nämligen med ge mina barn det som jag fick, den bästa uppväxt man kan tänka sig.

// Kiin