På glödande kol. Eller; Vi går tillsammans, broder…

Där finns något starkt mellan människor. Som inte alltid går att ta på eller ens alltid går att förstå.

Det tysta samförståndet. 

Som när ambulansen närmar sig bakom dig med fulla sirener och blåljusen på, då alla människor i sina bilar, kör ut i väggrenen och flyttar på sig för att någon helt främmande själ, någon ingen i bilarna känner, ska få hjälp. 

Eller när den gamla kvinnan jag såg på H&M för ett tag sedan föll omkull och främmande människor från alla håll sprang till hennes hjälp.

Olyckor händer överallt och jag fullkomligt ÄLSKAR när människor sammarbetar för att hjälpas åt i dessa situationer.

Sen finns det situationer då folk själva drar på sig olycka. Som om man tex efter en grisgrillar fest väljer att gå barfota över kolen för att se om man kan…

Det kan man. Men det kommer att göra ont.

Riktigt ont!

Man kan tycka vad man vill om sådan… i brist på andra ord, låt mig kalla det Idioti. Men den samhörighet, det samförstånd som kan följa efter en sådan icke helt genomtänkt handling, kan vara… ganska rörande. 

Låt mig ta ett nästan helt hypotetiskt exempel;

Låt säga att min bror, lite lätt ölstursk, får den briljanta iden att gå över en grisfettsindränkt överglödgad bädd av kol med sina bara fötter… Och faktiskt gör detta! 

OM han nu skulle gjort det, därefter skulle säga till min man; Om du gör det; så Gå fort.

OM min man sen i sin tur inte gör det; dvs inte går FORT, men dock GÅR, över ovannämnda grisfettsindränkta överglödgade bädd av kol… Kan min känsla över deras val av handling vara… Liiite osympatisk. Lite, med betoning på lite medlidsam. 

Idioti är inte ett drag som jag drar väl med. 

Men låt oss nu säga att så skedde. 

Att de faktiskt gick över ovan nämnda eldskapat fettglödgatt hav... Man kan tycka vad man vill om det... Men att de sedan tillbringade resten av kvällen tillsammans i en tyst, våt, kvidande samförståelse för smärta, med fötterna i en överkall provisorisk fotpol, på något vis är ganska rörande.  

Att de sedan, fortfarande rent hypotetiskt förstås, somnar bredvid varandra med varsin oöppnad öl bredvid sig och med ett gemensamt stort glass vatten och vars en svald ipren, och fötterna djupt stuckna i en spann kallvatten, kan man säga mycket. Men det gör vi inte…

När jag frågade varför de gjort det fick jag till svar att de trodde de kunde. Och att de inte kunde låta den andra gå själv. Om den ena gick, var den andra tvungen att göra det med. Så de gick. I vilken ordning spelar inte någon roll. För de gjorde det tillsammans. 

Om det var dumt? Ja!

Om de kommer minnas det? Ja!

Om de klarar natten? Klart de gör. De sover redan.

Om de klarar smärtan som följer? Ja. De har inget val.

Om de kommer göra det igen? Jag tror inte det…

Om de har ett minne att tala om när de blir gamla, som svetsade de närmare varandra? Ja. Bokstavligt talat.

Det tysta samförståndet har talat igen…

Ibland låter det inte klokt. Och det är det inte heller.

Ibland behöver det inte vara det… 

Men det kan ändå ge en mening…

// Kiin

The Notebook.

För ett tag sedan fick jag en gåva av en vän. En skrivbok. En speciell skrivbok.

Kvinnan som gav den till mig berättade att hon fått den av sin syster för 30 år sedan, men att hon själv aldrig funnit de rätta orden att fylla boken med. Hon trodde att jag med mina ord skulle kunna fylla den på rätt sätt för att mina ord så ofta rört vid hennes hjärta såväl som skrattmuskler…

Detta är en av de finaste komplimanger och en av de finaste gåvor jag fått.

Jag har sedan jag fick boken ofta hållit den i min hand. Både med och utan penna i den andra. Men ännu inte funnit de rätta orden att fylla bladen med.

Kan blad med tiden bli så vana vid sin tomma blankhet att ingenting fäster? Vänjer de sig så vid sin tysthet att till och med blotta tanken låter som ett skrik?

Jag vet inte.

Men jag är av den sorten och kalibern att jag inte tycker saker ska vara obrukade. Allting har en mening. Ett syfte. Allting finns för att användas. Även vi.

Alla får vi ibland något fint men av rädsla för att använda det fel, väljer vi att inte använda det alls. Det sparas så ofta till det rätta och perfekta tillfället att det ögonblicket ofta passerar oss förbi och går förlorat.

Denna bok har varit tom nog, länge nog nu…

Jag har kommit på med vilka eller rättare sagt med vilkas ord jag ska fylla den; 

Med mina barns ord. Med min familjs ord. Med mina vänners ord. När någon jag känner gör eller säger någonting som är lite utöver det vanliga, lite klokare, lite roligare, lite ledsnare, lite bättre än vanligt. Det ska jag skriva ner och samla på dessa blad.

Som musiken från en röd violin ska deras, era och våra ord eka genom tiden med budskapet och påminnelsen om att vi alla kan hitta de rätta orden då och då…

// Kiin

I 90 graders läge

Ibland krävs det något stort för att märka av det lilla. 

Alla födslar kommer med stor smärta. Oftast i samband med själva förlossningen. Båda mina förlossningar har dock skett med hjälp av kejsarsnitt, ett akut och ett planerat och där kommer den största smärtan efteråt.

Tiden för hur länge den värsta smärtan sitter kvar står i direkt förhållande till hur fort man väljer att återhämta sig. Därefter upptäcker man att små enkla saker som man i vanliga fall gör utan att tänka på att kroppen faktiskt gör något när man gör det, kräver en hel del av magen.

Som att nysa, hosta, harkla sig, snyta sig och värst av allt; att skratta! På rent allvar med orent språk gör de små sakerna ont så in i helvete ett bra tag efter ett kejsarsnitt.

Smärta är ingen ursäkt till gnäll utan något man helt enkelt får göra något åt. Antingen lära sig leva med den. Ignorera den, ta bort den eller underlätta den. Lite efter behov.

Denna smärta är ju relaterad till ett läkande och övergående tillstånd så man kan rent krasst lära sig leva med den och/eller ignorera den. 

Man kan inte ladda med smärtstillande i förebyggande syfte för att ta bort den var gång man tänker nysa, hosta, harkla sig, snyta sig eller skratta och efteråt är det inte direkt lönt med sådant...

Dock kan man underlätta den och EUREKA, idag kom jag på hur!!!

Nu är det inte helt snyggt och jag tänker inte tala om hur jag kom på det men det funkar!

När man känner att något av dessa behov tränger på gör man helt enkelt så att man fäller sig själv i 90 graders vinkel och baxar in baken i närmsta vägg. 

Därefter kan man utan större problem brista ut i befriande förkylningssymtom eller en redig skrattsalva om man så vill…

Ni får ta det som det är... Men hittar ni mig inom det närmsta stående i framstupa läge med en nöjd min och ändan tryckt mot en vägg… då vet ni vad jag gjort.

// Kiin