På glödande kol. Eller; Vi går tillsammans, broder…

Där finns något starkt mellan människor. Som inte alltid går att ta på eller ens alltid går att förstå.

Det tysta samförståndet. 

Som när ambulansen närmar sig bakom dig med fulla sirener och blåljusen på, då alla människor i sina bilar, kör ut i väggrenen och flyttar på sig för att någon helt främmande själ, någon ingen i bilarna känner, ska få hjälp. 

Eller när den gamla kvinnan jag såg på H&M för ett tag sedan föll omkull och främmande människor från alla håll sprang till hennes hjälp.

Olyckor händer överallt och jag fullkomligt ÄLSKAR när människor sammarbetar för att hjälpas åt i dessa situationer.

Sen finns det situationer då folk själva drar på sig olycka. Som om man tex efter en grisgrillar fest väljer att gå barfota över kolen för att se om man kan…

Det kan man. Men det kommer att göra ont.

Riktigt ont!

Man kan tycka vad man vill om sådan… i brist på andra ord, låt mig kalla det Idioti. Men den samhörighet, det samförstånd som kan följa efter en sådan icke helt genomtänkt handling, kan vara… ganska rörande. 

Låt mig ta ett nästan helt hypotetiskt exempel;

Låt säga att min bror, lite lätt ölstursk, får den briljanta iden att gå över en grisfettsindränkt överglödgad bädd av kol med sina bara fötter… Och faktiskt gör detta! 

OM han nu skulle gjort det, därefter skulle säga till min man; Om du gör det; så Gå fort.

OM min man sen i sin tur inte gör det; dvs inte går FORT, men dock GÅR, över ovannämnda grisfettsindränkta överglödgade bädd av kol… Kan min känsla över deras val av handling vara… Liiite osympatisk. Lite, med betoning på lite medlidsam. 

Idioti är inte ett drag som jag drar väl med. 

Men låt oss nu säga att så skedde. 

Att de faktiskt gick över ovan nämnda eldskapat fettglödgatt hav... Man kan tycka vad man vill om det... Men att de sedan tillbringade resten av kvällen tillsammans i en tyst, våt, kvidande samförståelse för smärta, med fötterna i en överkall provisorisk fotpol, på något vis är ganska rörande.  

Att de sedan, fortfarande rent hypotetiskt förstås, somnar bredvid varandra med varsin oöppnad öl bredvid sig och med ett gemensamt stort glass vatten och vars en svald ipren, och fötterna djupt stuckna i en spann kallvatten, kan man säga mycket. Men det gör vi inte…

När jag frågade varför de gjort det fick jag till svar att de trodde de kunde. Och att de inte kunde låta den andra gå själv. Om den ena gick, var den andra tvungen att göra det med. Så de gick. I vilken ordning spelar inte någon roll. För de gjorde det tillsammans. 

Om det var dumt? Ja!

Om de kommer minnas det? Ja!

Om de klarar natten? Klart de gör. De sover redan.

Om de klarar smärtan som följer? Ja. De har inget val.

Om de kommer göra det igen? Jag tror inte det…

Om de har ett minne att tala om när de blir gamla, som svetsade de närmare varandra? Ja. Bokstavligt talat.

Det tysta samförståndet har talat igen…

Ibland låter det inte klokt. Och det är det inte heller.

Ibland behöver det inte vara det… 

Men det kan ändå ge en mening…

// Kiin