The Notebook.

För ett tag sedan fick jag en gåva av en vän. En skrivbok. En speciell skrivbok.

Kvinnan som gav den till mig berättade att hon fått den av sin syster för 30 år sedan, men att hon själv aldrig funnit de rätta orden att fylla boken med. Hon trodde att jag med mina ord skulle kunna fylla den på rätt sätt för att mina ord så ofta rört vid hennes hjärta såväl som skrattmuskler…

Detta är en av de finaste komplimanger och en av de finaste gåvor jag fått.

Jag har sedan jag fick boken ofta hållit den i min hand. Både med och utan penna i den andra. Men ännu inte funnit de rätta orden att fylla bladen med.

Kan blad med tiden bli så vana vid sin tomma blankhet att ingenting fäster? Vänjer de sig så vid sin tysthet att till och med blotta tanken låter som ett skrik?

Jag vet inte.

Men jag är av den sorten och kalibern att jag inte tycker saker ska vara obrukade. Allting har en mening. Ett syfte. Allting finns för att användas. Även vi.

Alla får vi ibland något fint men av rädsla för att använda det fel, väljer vi att inte använda det alls. Det sparas så ofta till det rätta och perfekta tillfället att det ögonblicket ofta passerar oss förbi och går förlorat.

Denna bok har varit tom nog, länge nog nu…

Jag har kommit på med vilka eller rättare sagt med vilkas ord jag ska fylla den; 

Med mina barns ord. Med min familjs ord. Med mina vänners ord. När någon jag känner gör eller säger någonting som är lite utöver det vanliga, lite klokare, lite roligare, lite ledsnare, lite bättre än vanligt. Det ska jag skriva ner och samla på dessa blad.

Som musiken från en röd violin ska deras, era och våra ord eka genom tiden med budskapet och påminnelsen om att vi alla kan hitta de rätta orden då och då…

// Kiin