Någon annan äger redan min julgran!! Men jag har I alla fall en näsa…

Jag har ett problem. Det kan kanske tyckas att jag är lite tidigt ute, men jag har redan valt ut årets julgran. 

Problemet är att granen står inne på någon annans tomt.

Det är visserligen en ödetomt… eller, ja, nästan en ödetomt, beroende på hur noga man väljer att definiera.  Och där finns en hel del andra granar, men någon äger väl kanske marken och således äger de min julgran!

Anledningen till att jag kom att tänka på min gran just idag, är att denna fantastiska gran står längs med den väg jag brukar ta till affärerna. 

Idag passerade jag i extremt låg hastighet och hann då lägga märke till, lite extra mycket, hur mycket bättre granen hade sett ut i mitt vardagsrum.  

Givetvis pimpad med röda kulor, glitter, ljus och överdrivet många pappersklippta formationer som ungarna gjort som tydligen skall föreställa avbilder på både mig själv, tomten och någon unge från dagis som man inte är helt säker på vem det är…

Detta för mig osökt in på några andra problem som jag hade tidigare idag;

 Anledningen till att jag passerade drömgranen i extremt låg hastighet, var en stor monstertraktor med, vad det såg ut som, ALLA tillbehör och släpp en bonde någonsin kan samla på sig. 

Efter det ekipaget var det dessutom minst 10 bilar innan mig. Och det verkade som om ALLA var antingen övningsförare eller gamla gubbar med keps, för INGEN vågade köra om.

Eftersom vägen var snirklig och svår att se framöver, plus det faktum att jag hade barn i bilen, vågade inte jag heller tuffa på och köra om. 

Så där låg vi och puttrade i åtanke och ro bakom världens störste och långsammaste bonde i säkert två-tre kilometer.

Jag menar KOM IGEN; Bonden på åkern - Ok. Bonden på vägen - Nä Nä!

Eller...

Hade vi bråttom? Fanns det någon livshotande kris som pågick som innebar att vi behövde komma fortare fram? 

Nja, helt ärligt kan väl inte kattmat och toalettpappers inköp räknas som livshotande kris… (även om det sistnämnda kan vara ganska brådskande att ha till hands ibland…)

Nåja. Min poäng är… tydligen redan på gång!… men jag fortsätter med några fler exempel ändå. Mest för att jag nu börjar få upp ångan…

Jag var som sagt på väg till affären för att införskaffa, bland annat, mer mat. Igår råkade vi laga lite för mycket mat och det blev över. 

Men ska man verkligen behöva äta samma mat två dagar i rad!?

I alla fall, satt jag där i bilen vid ett rödljus som tog lite väl lång tid, så jag passade på att snabbt kolla min facebook via mobilen. Men det tog sådan jäkla tid att det han bli grönt innan alla uppdateringar han laddas upp! VA! Sånt händer verkligen allt för ofta.

Apropå teknik. 

Finns det något störigare än när man inte hittar en låt på Spotify så man tvingas leta upp den på youtube istället! 

Ja, kanske när de fantastiska foton man tagit på sig själv i profil eller i någon annan dödssnygg pose helt enkelt inte vill ladda upp sig på en gång! Ska sådant verkligen behöva ta sån jävla tid!

Jag menar ibland tar det nästan lika lång tid som att laga sin middag. 

För ibland kan det ta skit lång tid. 

Som 45 minuter hörde jag en säga att det tog! 

Undrar vad hon gjorde...

...för på de flesta matträtter står det 7-12 minuter i mikron.   

Hon kanske missade att sticka alla de där små hålen i plasten. För missar man det vet jag inte vad som kan hända, men jag är säker på att det går åt helvete!

Innan jag körde hem idag (Tack och lov hittade jag bilen på parkeringen direkt! Ibland kan det vara svårt som fan eftersom alla andra bilar står i vägen), var jag tvungen att tanka.

Bara en fråga på det;

 VARFÖR kan de inte sätta tanklocken på samma sida på ALLA bilar! Eftersom de inte gör det blir jag ju tvungen att tänka efter och faktiskt försöka komma ihåg något varje gång jag måste lägga ut en mindre förmögenhet på bensin.

För hur kul är det egentligen med bensin? Man ser den inte ens, ändå kostar den!

Nåja. 

Väl hemma stod toalett dörren öppen igen! Är det ingen här hemma som kan komma ihåg att stänga dörren efter sig!

Jaja. Jag hann i alla fall hem innan batterierna i iPhonen dog! Vilket ju är ett problem, större än mycket, som vi alla måste dras med!

Nu är jag snart framme…

… men först måste jag bara säga det sista… 

Vet ni! Pricken över allt, som nästan fick mig att tappa aptiten bara pga av "je ne sais quoi!"… När jag skulle sätta på en maskin full med kläder som behöver tvättas… då… Då råkade jag slå i för mycket sköljmedel så att det rann över i facket för tvättmedel och nu kommer där bli helt Klumpigt och Äckligt!!! Å nä…( att jag råkade komma ihåg min gymnasiefranska i ren desperation tänkte jag inte på just i situationen ...)

Dessutom!! Var jag fortfarande lite småsur över att så många läst mitt förra blogg inlägg eftersom det enligt mig var något av det sämsta jag skrivit… Men nu är det för sent att ta bort för att så många läst…

Suck… 

Ja vad ska man säga...

Det är Synd att man inte bor i något U-land. De verkar ha det så mycket enklare…

Ingen mat. Ingen teknik. Inga vägar. Ingen barnomsorg. Ingen mark. Inget åkerbruk. Inga tillbehör. Ingen sanitet. Inget privat. Inga kläder. Ingen yttrandefrihet. Någon annan bestämmer allt. Man äger INGET. Ingen familj. Inget hem. Inget alls...

När en del människor håller ut sina händer och särar på alla sina fingrar fångar de allt de äger däremellan…

Och här sitter vi och gnäller på full mage!!!

Jag hittade en bild på internet för ett tag sedan som talade till mig. Den sa; Man ska vara glad för det man har…

// Kiin

Dear Diary… Eller… Fuck You! I love myself!

Det finns människor som älskar mig… Min man, tillexempel.

Sen finns det de som nog inte gillar mig så mycket… Några av mina ex, tillexempel.

Eller den helt, ursäkta att jag säger det… men jag säger det endast för att det kan sägas igen; helt värdelösa och totalt slöe kockassistent som jobbade för mig en gång i tiden. Jag kallade honom Frodo.... Jag vill inte veta vad han kallade mig. 

Så är det. För oss alla. En del gillar en och andra gör det inte. Det hör till livet och är inget man bör bryta ihop över. Däremot skadar det kanske inte att ta sig en funderare ibland.

Låt oss säga att man tar sig just en sådan där funderare.

 Då kanske man inser att allt inte nödvändigtvis handlar om rätt eller fel. Det kanske helt enkelt handlar om Du och Jag. Och vi är olika.

Ibland passar olikheterna ihop. Ibland gör de inte det. Det som är rätt för mig måste inte vara rätt för dig. Ibland passar allt för en kort tid eller för en lång tid, för att sedan bli opassande. Ibland passar allt för alltid.

Det man gör mot en människa som blir helt fantastiskt bra blir nödvändigtvis inte lika bra för någon annan. Just för att vi är olika och tolkar olika saker på olika vis.

Låt mig ta ett högst personligt exempel;

Jag har ibland fått höra att jag inte är riktigt klok. Men... min man säger ofta att en av alla anledningar till att han älskar mig, är för att han tycker jag är så klok.

Jag är bevisligen helt fel tjej för alla de förhållanden jag haft tidigare i mitt liv. Annars hade de ju inte tagit slut. Det betyder inte att det är något fel på mig eller någon annan. Uppenbarligen passar vi ju utmärkt bra ihop med det förhållandet vi har just nu. Och detsamma mina vänner gäller även för er!

Detta inbegriper givetvis inte enbart kärleksförhållanden utan även förhållande till vänner, jobb, fiender, släktingar och eventuellt allt annat man kan ha en förhållning till.

Nu är det dock så att där finns ett, ETT!, av alla dessa förhållande som man inte kommer ifrån. 

Förhållandet till sig själv. Och det kan ibland vara tufft! 

För ibland… är man jobbigare att ha att göra med än vad man själv borde orka med. 

Men på något jäkla vis måste man ta sig igenom sitt liv från början till slut ändå! Hur jävla jobbig man än är mot sig själv. 

Jag önskar att jag hade en universallösning på detta problem men det har jag inte...

Och helt ärligt, är jag på något vanligt människovis tacksam för det! 

Tänk så mycket Gudomligt jobb jag hade fått att göra annars.

Vägen finns alltid! Det är inte däri problemet ligger. 

Problemet är att man inte alltid ser vägen igenom problemen.

Men ibland.

 Ibland. Så kan det hjälpa att se sig själv i ögonen, i en spegel, och sen tänka sig att man är någon annan som möter den blicken.

 Gör man rätt? Kanske. 

Men man gör inte heller fel. 

Det man gör är att man ser saken med sina egna ögon, men från en annan vinkel...

Det hela handlar om perspektiv…

// Kiin

Doktor ben är död…

… Eller… Jag vet faktiskt inte om hon är död! 

Men enligt en snabb överslagsräkning baserat på tid och ålder så borde hon åtminstone vara, i alla fall, nästan död vid det här laget.

Doktor ben var en barnläkare jag hade en gång när jag var liten. Jag var ett så kallat öron barn. Många öroninflammationer, mycket narkos, många rör i öronen och många bokmärkes belöningar!!

I alla fall… Angående Doktor ben! 

Vid ett av alla dessa läkarbesök, var min ordinarie öronläkare och hans vanlige stand-in iväg på annat uppdrag samtidigt! Jag är helt säker på att det måste varit ett akut livshotande öron problem, eftersom INGEN av de då kunde ta hand om lilla mig. Så vid detta enda tillfälle, hamnade jag hos just Doktor ben. Hon hette givetvis inte Doktor ben, på riktigt, men hon hade väldigt, väldigt lustiga ben och i samma stund som jag och min mamma såg henne glömde vi hennes riktiga namn och sedan dess har hon alltid varit Doktor ben!

Jag minns henne.

För några år sedan råkade min hund, i sin glädjeiver och respekt tassa mig så i ansiktet, att hans klo rispade en reva på min hornhinna, stor nog att rymma en mindre familj. Väl inne på akuten kunde jag inte se något och ingen verkade se mig. Men där var en sköterska som uppfattade mitt dova kvidande som en signal om att här krävs det att någon gör något och hon tog på sig uppgiften, trots att det faktiskt inte enligt reglementet ålåg henne att agera eller att det var min plats i vårdkön.

Plötsligt kände jag en sval hand ovanpå min. En mjuk röst som på ett aktoritärt sätt undrade om jag inte hade lite väl ont. Rösten och handen ledde iväg mig någonstans en bit bort. Och tvingade in en droppe himmelsk smärtlindring i mitt djävulska öga. Sen bad hon mig blinka. Jag blinkade. Jag såg. Hennes godhet sken och överglänste allt.

Jag minns henne.

Av all den panik som uppstår när man kl 02.55 på natten, rullas in för ett Akut kejsarsnitt, med sitt första barn, minns jag tydligast av allt, innan barnet kom, den manliga sjukskötarens ögon. Han såg på mig med sådan vänlig förståelse att jag aldrig kommer glömma hans blick. 

Jag är glad att jag i all den yran hann berätta för honom vad jag såg.

Jag minns honom.

I väntan på sitt rum på akuten häromkvällen, parkerades en manbeklädd brits, precis utanför min öppna dörr. Det visade sig, när hans väldigt uppiffade fru, som nog var direktimporterad från någon romantiskt komedi från 80-talet, gjorde entré, att mannen på britsen hette Conny och att Conny hade MYCKET ont. 

Till skillnad från alla oss andra som råkade ligga där.

Till skillnad från alla oss andra som råkade ligga där, fick dock Conny och hans väldigt uppiffade fru en liten tillsägelse av personalen att ta det lite lugnare.

Jag minns dem.

Jag har egentligen ingen annan poäng vart jag vill komma med detta mer än att jag minns dem.

Men det i sig är väl en rätt bra poäng….!

Att leva så, så att någon minns en och tänker på en lite då och då...

// Kiin

Tecken.

 Om man väljer att se saker ur ett vist perspektiv kan man se tecken i det mesta. Olika sorters tecken som är mer eller mindre uppenbara, mystiska, livsavgörande eller bara små tecken som får en att dra lite extra på smilbanden samtidigt som man tänker i sitt stilla sinne; ”Jag visste det!! För jag såg tecknet!”

ELLER; Får en att tänka precis likadant, fast smilbanden går åt andra hållet och huvudet fälls lite lätt nedåt och man lägger till ett dystert ”Åh” förre…

 

För något år sedan satt jag i ett långhus och tittade in i elden. Jag var själv därinne. Så kom det in en man och satte sig på andra sidan eldstaden, mitt emot mig. Vi log lite artigt mot varandra och i samma stund delade sig ett av stearinljusen som brann därinne och började brinna med två lågor. Ett ljus med två lågor. Idag är jag gift med den mannen och vi har nyss fått en son.

Sen finns det andra tecken. Sådana man får göra själv…

Under de senast två åren har jag vid tre, fyra tillfällen drabbats av lite olika halsåkommor som även satt sig på mina stämband, vilket har lett till att jag under längre eller kortare tid inte kunnat och/eller inte fått prata… alls.

I sin tysta kommunikation med vuxna, löser man det lätt genom att skriva. Men det kan man inte när man har småbarn som inte kan läsa än.

Första gången det hände var min dotter bara tre år. Hon förstod förvånansvärt lätt och bra, via vanligt kroppsspråk, många saker som jag ville att hon skulle göra. Det rent konkreta som att äta, ta på sig skor, komma osv. Men det var svårare att känna att man sa mer abstrakta saker som beröm, bannor och känslor. Mycket går att visa genom applåder, sura miner och kramar. Men man vill ändå Säga det! I alla fall en del som är viktigt...

Då fick jag komma på ett teckenspråk så att hon kunde förstå vad jag ”sa” och kände. 

Med vissa enkla tecken som jag visade henne och som någon talade om för henne vad dem betydde, klarade vi oss igenom tre tysta veckor med beröm godkänt.

De flesta av tecknen har vi glömt nu. Men ett etsade sig fast.

Tecknet när Vi klappar nätt med öppen hand mot vårt hjärta… 

Nu är min dotter fem år. Det har gått två år. Men under de två åren har vi använt oss av detta tecken varje dag trots att vi inte egentligen behöver. Men det har blivit vår förstärkare.

Ibland räcker ord inte till och ibland är de överflödiga. Ibland behöver man inte säga något för att veta och förstå. 

                                                     

                                                              Ibland räcker det med ett tecken...

// Kiin

Upp och ner, fort som fan!!!

Det här med att ha barn är lite som en bergochdalbana.
Det är rolig och samtidigt lite läskigt,
Det går upp och ner med häftiga svängar.
Det går fort som fan och det vrålas en del.
När man väl satt sig i situationen kommer man inte ur, utan det är bara att åka med och hålla hårt i vagnen...

// Kiin

”Off with their heads!”

Jag såg sagan om ringen igen. Den första. Härskarringen. 

I en scen där så blir den väldigt goda alvdrottningen Galadriel erbjuden just härskarringen.

Då blir hon Mörk och STOR och det blåser lite i hennes hår. Allt hon säger låter konstigt, djupt och argt… 

Ganska dramatiskt allt som allt, faktiskt. 

Men hon klarar testet det innebär att erbjudas denna maktens ring. Hon lyckas motstå frestelsen att ta den till sin. 

Hade hon tagit den, hade hon kunnat bli drottning över hela världen. Styra och ställa som hon ville. Men ringens makt hade då gjort henne ond och det hade ju inte varit så bra…

Vidare I verkligheten…

Jag såg en dokumentär igen. 

Den handlade om de gamla romarna. Eller iaf om deras kejsare. Nog om det, men hon som höll i programmet gav kejsar Augustus 10 poäng i snällhet. Kejsar Nero fick 0. Han var mest galen.

Sen var det en Engelsk kung, ni nog hört talas om; 

Henrik den VIII. 

När lagen inte föll i hans smak justerade han bara lite här och där, så den passade honom bättre. Och vips så blev någon fruga av med huvudet. Helt lagligt! 

Jag är för övrigt ganska övertygad om att han i sin roll som Kung, inte varit helt ensam genom historien, om just det Anpassningsbara draget…

Kungar och kejserligt folk har en liten tendens att leva ut lite mer än vad som anses ok för oss andra rödblödande.

Nu… Om JAG varit Drottning över hela världen…

Ja. Det beror ju lite på under vilken tidsepok jag skulle varit Drottning. NU är nog inte så kul att vara drottning, för nu räcker det man nyser så hamnar skiten i någon slags press och vad värre är; man har inte någon egentlig makt…

 Så jag byter tid… Det får jag, för det är min lek…

Så… Om JAG varit drottning över hela världen i någon tid då man får ha jäkligt många puffiga och långa klänningar och sjukt mycket makt då hade jag:

Låtit alla människor älska och gifta sig med vem de ville. 

Utom alla de som ville gifta sig med mig såklart... de hade fått gifta sig med någon annan! För jag hade själv valt den jag ville gifta mig med.

Dels för att jag var Drottning och Såklart för att det stod så i lagen! Dvs; Gift dig med vem du vill. (Utom med Drottningen)

En armé hade jag haft! En stor jävla armé.

För jag gillar inte krig. 

Så fort någon hade tänkt börja kriga med någon annan, hade min arme varit där. Omringat de andra och flankat de från alla håll, så de som ville slåss helt enkelt inte kunde eller vågade, för min armé var en sådan grym kickassarmé med ”onda ögat” som huvudvapen… 

Dessutom hade det varit böter på krig. 

En livsinkomst för den som dödade, som oavkortat gick till den dödes familj.

Sen hade jag nog infört Allemansrätten överallt. För den är rätt bra. (Utom på Drottningen!!)

All form av sjukhet, såsom utövande av barn eller djurmisshandel, i all dess form, hade betraktats med friska ögon och de som ägnat sig åt sådant, hade helt enkelt blivit av med sina liv. På riktigt.

De som inte hade vett att lära sig använda språket på rätt sätt, i tal och skrift, hade givetvis retat mig då med, och jag hade nog straffat de på något vis. 

Kanske hade de fått vara mina tysta dansare...som dansade för mig när jag kände mig nedstämd…! 

( Kom igen! Jag är ju ändå Drottning!! Någon form av naken dans måste man få framförd till sig som kunglig. Annars orkar man inte med att hitta på alla lagar!!!)

Emellanåt hade jag nog utropat frasen ”Off with their heads!” Mest för att hålla alla lite på alerten!

Sen hade jag nog inte gjort så mycket mer…

                        Jo, ätit lite kakor…

                              ...och dansat i roliga skor… 

          Vem hade inte det…!

// Kiin