Tecken.

 Om man väljer att se saker ur ett vist perspektiv kan man se tecken i det mesta. Olika sorters tecken som är mer eller mindre uppenbara, mystiska, livsavgörande eller bara små tecken som får en att dra lite extra på smilbanden samtidigt som man tänker i sitt stilla sinne; ”Jag visste det!! För jag såg tecknet!”

ELLER; Får en att tänka precis likadant, fast smilbanden går åt andra hållet och huvudet fälls lite lätt nedåt och man lägger till ett dystert ”Åh” förre…

 

För något år sedan satt jag i ett långhus och tittade in i elden. Jag var själv därinne. Så kom det in en man och satte sig på andra sidan eldstaden, mitt emot mig. Vi log lite artigt mot varandra och i samma stund delade sig ett av stearinljusen som brann därinne och började brinna med två lågor. Ett ljus med två lågor. Idag är jag gift med den mannen och vi har nyss fått en son.

Sen finns det andra tecken. Sådana man får göra själv…

Under de senast två åren har jag vid tre, fyra tillfällen drabbats av lite olika halsåkommor som även satt sig på mina stämband, vilket har lett till att jag under längre eller kortare tid inte kunnat och/eller inte fått prata… alls.

I sin tysta kommunikation med vuxna, löser man det lätt genom att skriva. Men det kan man inte när man har småbarn som inte kan läsa än.

Första gången det hände var min dotter bara tre år. Hon förstod förvånansvärt lätt och bra, via vanligt kroppsspråk, många saker som jag ville att hon skulle göra. Det rent konkreta som att äta, ta på sig skor, komma osv. Men det var svårare att känna att man sa mer abstrakta saker som beröm, bannor och känslor. Mycket går att visa genom applåder, sura miner och kramar. Men man vill ändå Säga det! I alla fall en del som är viktigt...

Då fick jag komma på ett teckenspråk så att hon kunde förstå vad jag ”sa” och kände. 

Med vissa enkla tecken som jag visade henne och som någon talade om för henne vad dem betydde, klarade vi oss igenom tre tysta veckor med beröm godkänt.

De flesta av tecknen har vi glömt nu. Men ett etsade sig fast.

Tecknet när Vi klappar nätt med öppen hand mot vårt hjärta… 

Nu är min dotter fem år. Det har gått två år. Men under de två åren har vi använt oss av detta tecken varje dag trots att vi inte egentligen behöver. Men det har blivit vår förstärkare.

Ibland räcker ord inte till och ibland är de överflödiga. Ibland behöver man inte säga något för att veta och förstå. 

                                                     

                                                              Ibland räcker det med ett tecken...

// Kiin