Doktor ben är död…

… Eller… Jag vet faktiskt inte om hon är död! 

Men enligt en snabb överslagsräkning baserat på tid och ålder så borde hon åtminstone vara, i alla fall, nästan död vid det här laget.

Doktor ben var en barnläkare jag hade en gång när jag var liten. Jag var ett så kallat öron barn. Många öroninflammationer, mycket narkos, många rör i öronen och många bokmärkes belöningar!!

I alla fall… Angående Doktor ben! 

Vid ett av alla dessa läkarbesök, var min ordinarie öronläkare och hans vanlige stand-in iväg på annat uppdrag samtidigt! Jag är helt säker på att det måste varit ett akut livshotande öron problem, eftersom INGEN av de då kunde ta hand om lilla mig. Så vid detta enda tillfälle, hamnade jag hos just Doktor ben. Hon hette givetvis inte Doktor ben, på riktigt, men hon hade väldigt, väldigt lustiga ben och i samma stund som jag och min mamma såg henne glömde vi hennes riktiga namn och sedan dess har hon alltid varit Doktor ben!

Jag minns henne.

För några år sedan råkade min hund, i sin glädjeiver och respekt tassa mig så i ansiktet, att hans klo rispade en reva på min hornhinna, stor nog att rymma en mindre familj. Väl inne på akuten kunde jag inte se något och ingen verkade se mig. Men där var en sköterska som uppfattade mitt dova kvidande som en signal om att här krävs det att någon gör något och hon tog på sig uppgiften, trots att det faktiskt inte enligt reglementet ålåg henne att agera eller att det var min plats i vårdkön.

Plötsligt kände jag en sval hand ovanpå min. En mjuk röst som på ett aktoritärt sätt undrade om jag inte hade lite väl ont. Rösten och handen ledde iväg mig någonstans en bit bort. Och tvingade in en droppe himmelsk smärtlindring i mitt djävulska öga. Sen bad hon mig blinka. Jag blinkade. Jag såg. Hennes godhet sken och överglänste allt.

Jag minns henne.

Av all den panik som uppstår när man kl 02.55 på natten, rullas in för ett Akut kejsarsnitt, med sitt första barn, minns jag tydligast av allt, innan barnet kom, den manliga sjukskötarens ögon. Han såg på mig med sådan vänlig förståelse att jag aldrig kommer glömma hans blick. 

Jag är glad att jag i all den yran hann berätta för honom vad jag såg.

Jag minns honom.

I väntan på sitt rum på akuten häromkvällen, parkerades en manbeklädd brits, precis utanför min öppna dörr. Det visade sig, när hans väldigt uppiffade fru, som nog var direktimporterad från någon romantiskt komedi från 80-talet, gjorde entré, att mannen på britsen hette Conny och att Conny hade MYCKET ont. 

Till skillnad från alla oss andra som råkade ligga där.

Till skillnad från alla oss andra som råkade ligga där, fick dock Conny och hans väldigt uppiffade fru en liten tillsägelse av personalen att ta det lite lugnare.

Jag minns dem.

Jag har egentligen ingen annan poäng vart jag vill komma med detta mer än att jag minns dem.

Men det i sig är väl en rätt bra poäng….!

Att leva så, så att någon minns en och tänker på en lite då och då...

// Kiin