Förlossningsdepression.

Rakt upp och ner utan omsvep. 

Efter min första förlossning mådde jag rent ut sagt riktigt dåligt. Det tog mig tre år att komma över de dåliga känslorna. Det tog mig fyra år att förstå varför. Och det har tagit mig fem år att kunna prata om det. 

En känsla av uselhet. Att inte räcka till. Ångest. Oro. Stark känsla av ensamhet. Utanförskap. Extrem trötthet. Orkeslös. Svårt att sova. Humörsvängningar. Sorgsenhet. Skuldkänslor. Hopplöshet. En känsla av att vara fast och låst. Inget kul helt enkelt.

När detta drabbade mig, som det vanligtvis gör ca 6-10 veckor efter man fött barn, hade jag ingen aning om varför jag plötsligt började känna mig så konstig. Så likgiltigt onöjd. 

Det visade sig, nu med facit i hand, att det skulle bli en tre år lång och svår kamp med en förlossningsdepression.

Jag ville vara stark. För det är jag ju alltid annars. ”Lite skit får man tåla” och ”Man gnäller inte, man biter ihop och går på” tyckte jag. Det tycker jag i och för sig fortfarande men… ibland är jag kanske lite väl hård.

Jag trodde att Alla runt mig såg och förstod hur dåligt jag mådde. Hur fruktansvärt ont jag hade. Hur jag faktiskt led. Jag trodde att om jag var tyst och bar det, skulle de beundra min styrka.

 Jag Trodde att De skulle Beundra Min Styrka. Va!

 För det första har jag nog aldrig varit så svag och för det andra är det väldigt svårt att se in i djupet av någon annan. Speciellt om personen i fråga bara står där och ler och nickar och säger att allt är bra… 

Ingen ser de tårar som landar på en kudde i skydd av mörkret. Man är ensam om att känna deras kyla mot sin kind.

Mitt i det paradis det ska och förväntas vara när man fått barn, satt jag ensam med min bebis i famnen och kippade efter andan. Tårarna rullade obönhörligen. Jag kände ingen lycka. Ingen glädje. Ingen lust. Ingen ork. Ingenting.  Jag kände mig som Ingenting. Jag ville bli… Ingenting.

 Samtidigt sa alla åt mig att njuta av denna tid för det går så fort när barnen är små… 

”Njut nu för denna tid kommer aldrig igen!” sa de…

Hur skulle de kunna veta att jag knappt kunde andas och hela tiden kippade efter luft? Det är svårt att njuta då…

Men… 

Jag hade mitt barn. Då ger man inte upp. Då kämpar man. Då gör man det som krävs för att barnet ska ha allt. Så jag kämpade. 

Jag slet upp mig själv och varje gång jag ramlade sparkade jag igång mig igen. Ibland tog det flera försök och ibland tog det lite längre tid men jag reste mig.

 Varje dag reste jag mig. Fast jag inte kunde, så gjorde jag det. För henne.

En förlossningsdepression har mycket med hormoner i kroppen att göra och kan med ganska enkla medel botas ganska snabbt om man får hjälp i tid.

 Om man inte får hjälp kan det utvecklas till en ”vanlig” depression och kan då i stort sett ta hur lång tid som helst att komma över.

Då visste jag inget om denna typ av depression. Idag vet jag betydligt mer. Ett av de första stegen i rätt riktning är att berätta hur man känner. Att ventillera och inse att det är vanligt, att sådant här händer kvinnor som fött barn. Att det inte är något fel på en. Inget man ska skämmas över eller anklaga sig själv för.

Ibland är det OK att vara svag.

Att våga visa vad man är, är en styrka.

Om man tidigare har drabbats av detta är risken stor att det händer igen. Och nu har det hänt igen…

Jag har nu efter att ha fött mitt andra barn, för 10 veckor sedan, drabbats av ännu en förlossningsdepression.

Psykologer och forskning säger att det är viktigt att berätta för andra. Att det är en del i läkeprocessen. 

Förra gången visste vi inget om detta, jag och min dåvarande man. Vi levde i det och det livet blev inte så bra. Till sist valde vi, som vänner, att gå skilda vägar.

Jag har inga ambitioner på att låta detta ta lika lång tid som förra gången. Och jag tänker inte låta ännu en bra äkta man försvinna p.g.a. detta.

 Nu tänker jag vara stark från början och erkänna som det är så att min familj kan få en chans att hjälpa mig och kämpa med mig.

Och om det nu är bra att berätta för andra så berättar jag nu för ALLA som orkar läsa… (Jag må vara nere men man kan ju fortfarande vara effektiv…!)

Det är på rent språk ett jäkla skit, men man får ändå försöka att se det positivt. 

Denna gång såg jag signalerna direkt. 

Jag vet vad det är och hur man kan ta sig ur det.

Förra gången kämpade jag för ett barn och det tog tre år. Denna gång har jag två barn så jag får kämpa dubbelt så hårt, det betyder 1,5 år. 

Om man sedan plussar på med kunskap, erfarenhet och förståelse så kan jag nog effektivisera ner det ytterligare, till… 

Ja, det återstår att se...

Men en sak kan vi vara säkra på…

                                                                             Jag klarar det!

                                                                       

// Kiin

ps. Om där är någon förälder där ute som läser detta och känner att de behöver någon att prata med som kan en del i ämnet, så var inte rädda att höra av er. Ni når mig då på min mail kiinett@hotmail.com