Micke skulle varit död nu…

När min lillebror var liten, var han sjuk. Han skulle aldrig leva längre än till 10-12 års ålder.

Jag var liten då och det var svårt att förstå.

Mina föräldrar sa att jag skulle bo hos mormor ett tag. 

De vuxna sa ofta ett ord som hette ”Refluxer” och många andra ord som hette ”Operation”.

Min bror blev ”ordad” många gånger innan han fyllt tre år. 

Jag hade det bra hos mormor. 

Jag sov varje natt på långa-kudden. 

Varje dag sprang jag runt deras matsalsbord och jagade Cesar, tills Cesar vände sig om och jagade mig, vilket var ännu roligare. 

Cesar var deras hund, bör jag kanske tillägga, och alltså inte min morfar… även om morfar var rätt mäktig att se och att bli jagad av med…

Jag var 5 år och hjälpte mormor med allehanda ting och var både ren, hel och torr… Eller… Jag var nog aldrig helt hel under den tiden…

Jag kan fortfarande minnas det helt klart, som om det var igår; Hur jag och mormor går och handlar ett litet brandmans bilgarage med tillhörande bilar och en liten klocka på tornet som vi sedan åkte och gav till min bror när han låg på sjukhuset.

 Jag minns fortfarande på vilken sida av sängen vår mamma satt, när jag och mormor kom in i rummet. Jag minns sköterskornas och mormors förmanande tal till mig innan jag fick gå in. Hur de lite tyst, med dämpad röst, sa åt mig att inte vara ledsen och att jag inte fick gråta för då skulle jag skrämma min lillebror. 

Jag minns precis hur otroligt liten, sjuk, smärtfylld och trött min bror såg ut när vi kom in i rummet. Med halvslutna ögon låg han… och där var fullt av trådar som satt fast i honom… överallt.

Jag minns känslan av klumpen jag fick i halsen när jag såg honom ligga där.

Jag minns att jag knappt vågade röra vid honom. Jag minns att jag satt i vår mammas knä och strök honom över handen. Jag minns att den var lite tjock och sval. Hans hand var tjock och sval… och liten.

Jag vet att jag grät. Vi var små och då är det svårt att hålla löften som att inte gråta...

Efter mycket och länge och massa operationer, blev han friskförklarad.

Mamma har berättat att hon frågade läkaren om och om igen hur många gånger som helst om min bror verkligen var frisk och om han verkligen skulle kunna leva ett livslångt liv. Läkaren svarade Ja om och om igen…

Idag är min bror 33 år. 

Han är en helt fantastisk människa. Rolig. Dryg. Smart. Duktig. Förstående och ödmjuk. Ibland lite störig. Generös. Snygg. Snäll. Allsidig och precis lagom galen… 

Min bror är min trognaste vän. Jag har älskat honom sedan redan innan han fanns…!

Många gånger genom vår uppväxt har vi fångat och hållit varandras händer och jag vet att vi aldrig kommer släppa taget…

Tack Micke för att du klarade av att överleva. Utan dig, hade jag inte klarat mig!!!

Jag älskar dig.

// Din syster