Kriget om den Allsmäktiga guden. Människans krig. AKA Dårarnas krig!

En sak jag har tänkt på länge och säkert andra med mig. Är att i alla krig som sker eller skett, i varierande grad, vilka alla är lika jävla dumma, i alla fall i mina ögon. Är att det är så många på varje sida som ber till Gud, oavsett vilket namn de väljer att kalla Denna kraft vid. De ber och säger att Guden skall skydda just deras folk, deras rätt, deras tankar osv osv... Men de sitter där i vars ett läger med sina motståndare på ett skotts avstånd ifrån varandra där alla ber om egentligen samma hjälp och beskydd utan att inse att antingen vakar Gud över Alla eller över Ingen. Varför skulle Gud eller vad någon människa valt att kalla Denna för, favorisera någon av sina skapelser?! Kanske, kanske är det så att denna övermänskliga kraft som både kan ge och ta liv, emellanåt låter idioterna som krigar rensa ut sig själva. Om nu all mänsklighet är skapad som Guds avbild är säkert även Denna kraft lat emellanåt och låter andra fixa jobbet. Som Astrid Lindgren så väl uttryckte det; ”Det är inget fel på att vara lat ibland. Tänk om det blev krig men ingen orkade komma...” Så sluta be till Gud om mänskligt skapat skit. Sluta skylla på Gud när något inte går din egen väg. Tänk på att där finns jävligt många andra vägar att gå än just Din väg. Och jag är rätt säker på att Gud, inte kommer att gå en människas ärende i sitt namn, oavsett vad vi väljer att kalla honom/henne för. Om något så mäktigt som en Gud är, hade önskat sig krig. I någon form. Är jag rätt säker på att Den hade använt sig av någonting mycket kraftfullare som sina soldater, än något som är lika bräckligt som människor. // Kiin

Mamma.

Mamma!

Hur kan man skriva allt om sin mamma...?

  

Det kan man inte, för så många ord finns inte.

Men denna gång kommer jag försöka skriva i alla fall några. 

När jag nu sitter här och tänker på henne och hur hon är så kommer jag på mig själv med att le. 

Min mamma är snäll. Tålmodig. Lugn. Lite bohemiskt flummig men med jävligt strikta regler.

Hon är lite som jag, eller det är väll kanske mer jag som nästan är som henne. 

Att få vara som min mamma är, är min största dröm.

Allt mitt värde i livet har jag att tacka henne för. 

Hon har suttit i timmar med mig och hållit min hand medans hon lyssnat på alla ord jag spytt ur mig. 

Hon har sett mig skratta så mycket att jag kissat på mig och sedan hjälpt mig byta om.

Hon har sett mig gråta tills jag inte längre fått luft och ändå lyckats lyfta mig upp.

Hon har hört allt jag sagt även när jag inte sagt det högt. 

Hon har skällt på mig när jag betet mig som en rutten fisk men ändå alltid gett mig en ny möjlighet. 

När jag varit längst ner i det värsta djupet har hon alltid sträckt ner sin hand, hittat mig och fått upp mig igen. 

Hon har fulfuskat med mig när vi åkte till tivoli och hällde ut en burk coca-cola i toalettstolen och fyllde på den igen med Jägermeister innan vi åkte pariserhjulet! Väl däruppe satt vi och skålade, skrattade och njöt av utsikten. Med vår ”fult stulna halvfyllighet”.

I över 40 år har hon torkat mina tårar. 

Tårar av både ledsamhet och glädje. 

Jag är en delning av hennes själ. Hon är rosen i mitt hjärta. Hon är min krans. 

// Kiin 

Heri videre. Cras Videre. In omnibus te.

Egentligen;

 Det enda som skiljer oss från igår till i morgon, är idag.

Igår visste vi inte lika mycket som vi gör idag. Eller vad vi kommer att veta imorgon.

Det betyder inte att det som faktiskt fanns igår inte har funnits där förut.
Enda skillnaden är att, en natt har passerat. Och Nu vet du. Mer än du visste innan.

De flesta människor berättar väldigt lite. Lika många människor orkar ändå inte lyssna.

Och nog är det väl så.

Det är väl därför man inte snackar så mycket med andra om hur allt egentligen är. Och när man väl pratar så gör man det gärna lite så där otydligt och lite "täckt". Dolda budskap med sublima undertoner är människans främsta vapen i skyddet av sig själv. Tyvärr.

Immanuel Kant uttryckte det rätt bra " Vi förstår att vi inte kan nå något som är bortom vår egen räckvidd".

Ingenting finns längre bort än morgondagen. Och tanken på morgondagen kan innebära allt.
Sorg, hopp, rättvisa, glädje, förlust, löning, skuld, rädsla, oro, kärlek, samtal, förståelse, alla stadier av någonting som inte går att jämföra med någonting av allt det vi vet "idag".
Samma princip som att vi idag vet mer än det vi visste igår.

Med all respekt för Immanuel Kant, så ber jag att få spela mitt kort av insikt.

- Vi kan förstå allt det vi vill förstå. När något ligger oss nära behöver vi bara förstå oss själva. Därefter kan vi förstå allt. -

Idag är bara en dag. En dag som kan påverka alla dina "imorgon".

Jag vill ogärna använda mig av frasen "Carpe Diem" utan att komplettera med det som betyder lika mycket;

"Heri videre" -  Se igår.

Eller frasen;

 "Cras videre" - Se imorgon.

Eller det viktigaste av allt..;

"In omnibus te" - Se dig själv i alla...

// Kiin

Min deprimerade sanningen om att allt är bra.

Utmattad av depression – eller; Som man säger när man inte har mer att säga; ”Jo jag mår bra”…

Det lättaste som finns i livet är att sitta på läktaren och titta på den plan som alla andra spelar och kritisera allt som händer på planen nedanför en.

På läktaren är Alla Gudar.

 Och Gudar vet hur spelet skall spelas. 

Om vi utgår ifrån att vi alla är Gudar som skapar sitt eget liv så läs gärna vidare.

 Om vi utgår ifrån att vi alla fortfarande lever som människor, trots allt, så läs gärna vidare.

Jag vill tro att vi alla i någon form är Gudar. 

För både män och kvinnor kan skapa liv. 

Och vi vet alla att det krävs just både man och kvinna för att göra det. 

Vi är Gudar i all sin renaste form när det handlar om att skapa nytt liv. Vi vet egentligen alla, hur spelet skall spelas.

Vi vet hur det SKA spelas.

 Men om vi själva skickas ner på plan, vet vi fan knappt om vi ska hålla i ett rack eller sparka boll, hoppa högst, deklarera bäst eller bara ligga lågt och vänta på att någon annan gör sämre ifrån sig än man själv gör. 

Är det tillåtet att gråta så att andra ser. Är det tillåtet att skrika så tyst att andra inte hör. Är det någonsin tillåtet att finnas när man inte längre orkar göra mer.

Oavsett insikt har jag väldigt få svar.

Men det finns jävligt mycket vi kan göra under tiden vi är här i våra liv. Och jag har massor av tips…

Men…

Jag har glömt de flesta av dem tipsen.

För jag sprang för fort fram under en lång tid. 

Ungefär som när man snabbspolar en film lite för fort så även om man bara ville komma fram till nästa kapitel inser man att när man väl stoppar så har man redan nått fram till eftertexterna.  

Jag smällde mitt huvud rakt in i alla Gudars tegelbruk. Jag föll som en fura och jag har darrat i flera år sedan dess och hoppas fortfarande på att kunna ta några andetag utan att mitt bröst och min hjärna bråkar om vem av dem som skall sprängas först.

Så här var det;

Lång historia kort.

Jag hade för mycket att göra på allt för kort men långsiktig tid. Jag kunde aldrig säga nej till något. Och jag kunde aldrig säga Nej till dem som fanns runt mig. För jag behövde, för mig själv, alltid vara bäst. Alltid vara redo. Alltid vara den som löste allt det som inga andra löste.

Jag är en mästare! En Ninja! En supervarelse!

Där finns ingenting jag inte klarar. Till dagen kom då jag insåg att jag gjorde allt, Utom att göra någonting för mig.

Den dagen jag insåg att jag inte kunde göra Allt, allt det jag ville. Det var samma dag jag insåg att jag inte längre kunde göra något alls längre.

Det är svårt men låt mig berätta om den morgonen.

För 4 år sedan vaknade jag bredvid min man i vår säng. Vi skulle åka till jobb. Allting verkade som en normal morgon. Men någonting hade växt inom mig. En kraft som jag inte visste fanns. Och det var kraften av tomhet.

 När jag vaknade den morgonen, var jag inte längre jag.

Alla ord som hade sagts. Alla förklaringar. Alla ansträngningar. Alla krav. Allt som någonsin har funnits i allt det jag hade lovat att ta på mig. Allt det. Allt mitt Jag sprack. Jag sprängdes i 1000 bitar.

Jag blev helt vild. Jag grät. Jag skrek. Jag skrek. Jag grät. Sen slängde jag min mobiltelefon rakt in i väggen. Och i samma stund som den krossades mot väggen och när jag såg den falla mot golvet, blev jag lugn.

Äntligen var terrorn borta.

 Terrorn om att ALLID finnas för alla utom mig själv.

Det jag inte förstod då, var att detta var bara början på min nyfunna evighet.

Sedan gick jag in i min dvala.

Att gå i dvala, är ingen lösning på något. Men det är en starkt naturlig reaktion. Och ibland är det vad man behöver för att leva sig själv genom sin egen tid av totalt mörker och kyla.

I min utbrändhet och depression har jag provat mig fram så ofta jag orkat. Oftast går det åt helvete. Och när det inte går åt helvete så går det väl ungefär sådär…

Nu skriver jag utifrån mitt hjärta, till alla er som kanske kan känna en likhet i det jag skriver här.

Jag har ingen lösning på det Vi går igenom.

Jag har ingen lösning på något.

Och om sanningen som jag har mött, skall fram på riktigt tror jag inte där finns någon som har en sanning för någon.

Det kan låta hårt.

Jag brister de flesta dagar och går ofta under för min depression. Ändå vill jag aldrig ge upp.

I denna skrivande stund känner jag mig så otroligt bräcklig. 

Men Jag lever!

Jag letar fortfarande efter eftertexterna i mitt liv.

Och jag letar fortfarande efter svaret på om man kan sluta gråta efter bara en tår…

Jag kommer alltid att leta efter mina svar.

Kanske en dag hittar jag mig. Och mina svar. Jag hoppas att du hittar allt ditt med.

// Kiin

ADHD ­­– Hur det är att vara den utan diagnos. Dvs – ADHD baklänges.. DHDA; Detta Helvete Drabbar Alla

ADHD - Fyra bokstäver. 

Några få bokstäver. 

De kan se stora ut. De kan se små ut. På ett papper…

Jag skriver ofta och gärna. Om allt jag tycker om eller tycker illa om eller saker där omkring och saker där emellan.

Min man, har ofta bett mig att skriva någonting om ADHD. För han vill att jag ska skriva det utifrån mitt perspektiv. ”Hur är det att leva med någon som har ADHD”

Jag har inte ADHD. Men han har. Vilket betyder att även ”Jag har det”. Eller iaf att även jag lever med det.

Det är rent ut sagt skitsvårt att skriva något om det. Tro mig, alla ord finns där. Jag har 2000 situationer jag kan beskriva, om bara den senaste veckan. Så materialet finns. Men…

Men… Hur beskriver man livet med några ord. Hur beskriver man hela livet med någon utan att använda alla ord? Jag kan inte ens beskriva den gångna veckan!

Det går inte.

Att leva med någon som har ADHD innebär att mycket av allt man säger kommer att glömmas inom väldigt kort. Ibland tillochmed under själva samtalet man för.

När man lever med en person som har ADHD. Måste man fatta sig snabbt. Och vara väldigt beredd att ställa om sig själv och allt man tänkt, planerat och trott sig veta.

Min man, som har diagnosen ADHD, har bett mig att beskriva hur det är att leva med någon som har denna diagnos utan att man själv har den…

Så här är det…

Det är som att tala om för en person flera gånger om dagen i 10 år att himlen är blå och havet är vått men varje dag glömmer personen detta och när man återigen förklarar så säger de att de förstår och lovar att komma ihåg det till imorgon.

Sen kommer imorgon och man står där återigen och förklarar att himlen är blå och havet är vått och undrar hur länge man ska orka tro på löftet om att detta är sista gången man förklarar detta för en och samma person.

Man har frågat tusenfalt;

 Hör du? Har du förstått? Har du lyssnat? Och tagit det jag sagt på allvar? Oavsett om det handlar om små skitsaker som han frågat om som om vad en maträtt innehåller till info ang en förestående operation eller andra viktiga saker i livet.

Man har svarat och frågat så många gånger om allt, så man orkar inte svara eller fråga igen. 

Man kan lika gärna bokstavligt talat använda sig av ord som ”Bla bla blablablaaaaa” och avsluta med en hostning. Men ändå är det Alltid mitt fel att budskapet inte gått fram…

Det känns inte alltid så kul att han behöver ta medicin för att kunna fokusera på mig. Även om det gör att jag känner mig jävligt fucking speciell, eftersom han lyckas fokusera på precis ALLT annat helt utan någon jävla medicin inblandad.

Jag är nästan, men bara nästan, medborgare i mitt eget liv. För jag har ingen diagnos. Jag räknas liksom inte. Jag känner mig som en tredjeklass passagerare på ett skepp från början av 1900-talet. Dömd att gå under. Av de som sitter på sina fina pappersdiagnoser, som inte kan se oss andra som lever precis bredvid dem. 

För vi räknas aldrig. 

Inte på riktigt. 

Inte på papper.

Det jag ständigt får höra så fort jag påpekar något är att ”Nä så är det inte, det var inte så jag menade”!

Nähä, men säg och gör inte så jävla dumma grejer då för att oavsett om det är menat eller ej så får dina handlingar och ord mig att känna och reagera och när jag svarar och reagerar så är det alltid mig det är fel på för att jag ”känner på fel sätt” och, mitt favoritcitat att hata ”Du kan inte förstå hur det är att ha en diagnos!”

Konstigaste jag varit med om i en tvåsamhet. 

Ok. 

Så att det Jag känner, räknas alltså inte då?

Well, Fuck you mister! 

Jag vet Precis hur det är att ha en diagnos! Jag lever med en varje dag! Med DIG! Du är min diagnos!

Min man bad mig att berätta om hur jag upplever det är att leva men honom som har ADHD.

Nu när jag berättat det för honom så tyckte han lite mindre om mig, för sanningen var tydligen inte så rolig att höra.

Fördelen är att om mellan 23-44 minuter har han glömt allt jag sagt och vi kan igen börja låtsas som om det regnar köttbullar från den rosa himlen igen…

Snart blir det väl en diagnos i sig att vara diagnosfri. För det enda som vekar räknas nuförtiden är ju de som har sina problem på papper.

Vi andra jävlar får konka runt med eländet av oss själva och av att vara missförstådda i en värld full av missförstånd.

Den värsta smärtan med att leva med en diagnostiserad person, oavsett om det handlar om ADHD, asperger, schzofreni, cancer, HIV, alkoholism, depression osv osv är att de som står bredvid räknas aldrig. 

För vi syns aldrig.

Och vi har aldrig någonting att skylla på heller eller något som förklarar våra fucked up misstag.

Om man ska ha en chans att bli förstådd och accepterad idag, måste man få det skrivet på en liten, liten papperslapp av en läkare…

Detta är mina känslor. Baserat på mitt liv.

 Ingen behöver som vanligt hålla med.

// Kiin

Ps. Min man älskar mig och jag älskar honom. Detta inlägg har inget med kärlek att göra utan är bara en förklaring till hur det kan vara att leva som utanför fast inuti diagnosernas värld.

Fotbollsmorsa!

Det som jag aldrig trodde skulle hända… det hände ändå!

Jag borde lärt mig vid det här laget med tanke på att vi har ett barn på 11 år och ett barn som är 6 år.

Man kan gå i alla skolor som finns, alla kurser som de utbildade` vetarna` vet att man borde gå, man kan läsa varje bok i ämnet ”Hur det är att bli förälder” Eller ”Hur är det att leva med sina barn” osv, som skrivits sedan det första barnet i universum föddes… Man kan läsa, se, lystna, lära och ja man lär sig en hel del…

Tyvärr är det så att man inte lär sig så mycket om hur det Verkligen är att vara förälder. Eller hur det är att leva med sina barn genom böcker osv.

För ungefär 15 minuter, ta och ge några sekunder, efter det att man fått sitt barn, så ställs allting om. 

För i det ögonblicket ungen födds, ändras allting man vet eller trodde sig veta.

Från den stund man får sitt barn är det enda man kan vara säker på är att från den stund kommer ingenting någonsin igen bli så som man tror, hoppas eller planerar. Så är det bara.

Missförstå mig rätt.

Det är helt fantastiskt att det är så. I sanning, kan det stundtals även vara lite opraktiskt men det är ändå helt fantastisk. Och man får uppleva så mycket. De första minuterna man får med denna lilla ”halv slemmiga”-kopia av sig själv är av utomkroppslig lycka.

Sen, vet ni… 

Sen börjar de växa. Och i takt med hur de växer älskar man dem mer. 

Man tror inte det är möjligt. Men det gör man.

Och i samma takt dem växer, lär man känna dem. För de personligheter de är.

Nåja. Med detta sagt.

Inlägget handlar om att jag blivit en fotbollsmorsa.

Vår 6-åriga son ville börja spela fotboll. 

Någonting som han inte ”ärvt” av mig eller sin far men dock från sin farbror. Oavsett. Detta var viktigt för honom så vi stöttade.

Vi anmälde honom till den lokala fotbollsklubben. Fixade kläder. Gick med honom ditt. Hejade på och allt. Han visade sig vara rätt bra på fotboll dessutom.

Alla 4 gångerna han var på träningen.

Varje gång det är träning nu så vägrar han. Han vill inte gå dit. Som föräldrar frågar vi givetvis varför.

Han säger att han tycker att det är så dumt. 

Och nu kan jag inte länge använda mina egna ord utan måste citera med hans.

Vår 6-åring sa;

-”När vi tränar får vi vars en boll som man ska springa med. Alltså fattar du mamma! Då får man vars 1 boll. Men sen när vi ska spela så är vi typ 100 ungar som ska jaga en boll! Detta känns som en korkad sport och jag vill inte hålla på med detta längre!”

Jag försökte förklara för honom att det med den ensamma bollen är för att man skall träna upp sin egen bollförmåga osv och sedan förklarade jag lagspelet med den ensamma bollen… även om han förstod så tyckte han att det var så dumt så han vill inte längre vara med på sådant ”dummeri” som han sa…

Han sa;

 ”Hur kan vi vara ett lag med vars en boll och sedan tas alla bollar ifrån oss utom en? Då är vi inte längre ett lag. Utan bara en massa ungar som slåss om något som vi alla hade när vi hade vars en boll”

Jag har alltid hävdat och sagt att vi föder bebisar.

Lär våra barn. Så gott vi kan.

Men att Vår uppgift är att se till att de en dag blir goda vuxna människor.

 Om man skall se på det rent krasst så är vi alla bara barn en liten tid av vårt liv. All annan tid skall vi vara vuxna.

Jag vill gärna att mina barn lär sig att allt inte alltid är så som man tror, eller att livet är som en ”uppvärmning”.

Jag vill gärna att barnen ser på oss som en bro.

 En bro de kan gå både fram och tillbaka på.

 Där de själva kan se våra misstag och lära sig ifrån det. 

Sen antingen gå bakåt och göra om eller gå framåt och göra på ett annat sätt.

Om man bygger en Borg vill man ha en fast grund. Annars kommer borgen att rasa. Detsamma anser jag gäller i varje människas liv.

Vi är alla borgar som behöver stå. 

Så starka vi kan. Så länge vi kan. 

Därför är grunden så viktig. Och Ingen. Barn eller Vuxen kan eller ska behöva stå på en grund man själv inte tycker om.

Vår sons fotbollskarriär må ha varit den kortaste fotbollskarriären i norra Europas historia, men det var hans karriär. Hans val.

Och jag är övertygad om att om den väg han lägger framför sina fötter blir bra lagd, kommer hans händer och sinne göra stordåd.

Fram till dess, och även efter, kommer vi alltid stå bakom och ta emot honom vid varje uppgång, plan eller fall.

För det är det man gör som förälder.

Även om det inte står i någon bok.

Så ja. Jag är en Fotbollsmorsa. Bara utan fotbollen.

// Kiin

Dagens Kiin

Long time no see!

Jag har inte skrivit något på länge. På väldigt länge…

 Vilket känns konstigt i mig.

Nu tänkte jag försöka skriva något igen. 

Men jag vet inte riktigt vem jag skriver för nu.

Är det för mig?

Jag tror det.

Men det känns konstigt i mig att göra det.

Det som alltid varit det mest naturliga för mig i mitt liv har alltid varit att skriva och att skriva för mig.

Det har gått många år nu sedan jag på riktigt gjorde det sist. Alltså, skrev på riktigt.

 Och det har fått mig att känna mig fattig. Fattig på Mitt Jag.

Hur plockar man upp en tråd i ett förlorat garn?

Hur rättar man en komposition genom att ändra en not?

Hur står man på en rätt fot när båda fötter är brutna?

Hur får man vatten att stanna i en svagt flätad korg?

Hur reser man sig efter ett fall som alla sett?

Hur fan börjar man en mening när man tappat både penna, papper, tal och förstånd?

Jag vet inte.

Men jag vet att jag, för mig, måste finna svar.

Och att sluta med det jag älskar att göra, bara för mig själv, det vill säga att skriva, och skriva mitt och mina tankar, är inte lösningen. Jag kan inte längre förneka mig själv.

Jag måste börja skriva mina ord igen.

Jag måste hitta tråden.

 Jag måste komponera min egen symfoni även med mina dåliga noter.

 Jag måste lära mig att stå igen om så även på en fot i taget. 

Jag måste bli starkare än min svaghet.

 Jag måste se att jag reste mig, istället för hur det kändes när jag föll.

Och även om jag tappat förstånd, tal, papper och penna… Så måste jag, igen, hitta min menig.

Jag börjar nu. Igen.

 Hoppas jag.

Genom att återigen börja skriva.

// Kiin