Min deprimerade sanningen om att allt är bra.

Utmattad av depression – eller; Som man säger när man inte har mer att säga; ”Jo jag mår bra”…

Det lättaste som finns i livet är att sitta på läktaren och titta på den plan som alla andra spelar och kritisera allt som händer på planen nedanför en.

På läktaren är Alla Gudar.

 Och Gudar vet hur spelet skall spelas. 

Om vi utgår ifrån att vi alla är Gudar som skapar sitt eget liv så läs gärna vidare.

 Om vi utgår ifrån att vi alla fortfarande lever som människor, trots allt, så läs gärna vidare.

Jag vill tro att vi alla i någon form är Gudar. 

För både män och kvinnor kan skapa liv. 

Och vi vet alla att det krävs just både man och kvinna för att göra det. 

Vi är Gudar i all sin renaste form när det handlar om att skapa nytt liv. Vi vet egentligen alla, hur spelet skall spelas.

Vi vet hur det SKA spelas.

 Men om vi själva skickas ner på plan, vet vi fan knappt om vi ska hålla i ett rack eller sparka boll, hoppa högst, deklarera bäst eller bara ligga lågt och vänta på att någon annan gör sämre ifrån sig än man själv gör. 

Är det tillåtet att gråta så att andra ser. Är det tillåtet att skrika så tyst att andra inte hör. Är det någonsin tillåtet att finnas när man inte längre orkar göra mer.

Oavsett insikt har jag väldigt få svar.

Men det finns jävligt mycket vi kan göra under tiden vi är här i våra liv. Och jag har massor av tips…

Men…

Jag har glömt de flesta av dem tipsen.

För jag sprang för fort fram under en lång tid. 

Ungefär som när man snabbspolar en film lite för fort så även om man bara ville komma fram till nästa kapitel inser man att när man väl stoppar så har man redan nått fram till eftertexterna.  

Jag smällde mitt huvud rakt in i alla Gudars tegelbruk. Jag föll som en fura och jag har darrat i flera år sedan dess och hoppas fortfarande på att kunna ta några andetag utan att mitt bröst och min hjärna bråkar om vem av dem som skall sprängas först.

Så här var det;

Lång historia kort.

Jag hade för mycket att göra på allt för kort men långsiktig tid. Jag kunde aldrig säga nej till något. Och jag kunde aldrig säga Nej till dem som fanns runt mig. För jag behövde, för mig själv, alltid vara bäst. Alltid vara redo. Alltid vara den som löste allt det som inga andra löste.

Jag är en mästare! En Ninja! En supervarelse!

Där finns ingenting jag inte klarar. Till dagen kom då jag insåg att jag gjorde allt, Utom att göra någonting för mig.

Den dagen jag insåg att jag inte kunde göra Allt, allt det jag ville. Det var samma dag jag insåg att jag inte längre kunde göra något alls längre.

Det är svårt men låt mig berätta om den morgonen.

För 4 år sedan vaknade jag bredvid min man i vår säng. Vi skulle åka till jobb. Allting verkade som en normal morgon. Men någonting hade växt inom mig. En kraft som jag inte visste fanns. Och det var kraften av tomhet.

 När jag vaknade den morgonen, var jag inte längre jag.

Alla ord som hade sagts. Alla förklaringar. Alla ansträngningar. Alla krav. Allt som någonsin har funnits i allt det jag hade lovat att ta på mig. Allt det. Allt mitt Jag sprack. Jag sprängdes i 1000 bitar.

Jag blev helt vild. Jag grät. Jag skrek. Jag skrek. Jag grät. Sen slängde jag min mobiltelefon rakt in i väggen. Och i samma stund som den krossades mot väggen och när jag såg den falla mot golvet, blev jag lugn.

Äntligen var terrorn borta.

 Terrorn om att ALLID finnas för alla utom mig själv.

Det jag inte förstod då, var att detta var bara början på min nyfunna evighet.

Sedan gick jag in i min dvala.

Att gå i dvala, är ingen lösning på något. Men det är en starkt naturlig reaktion. Och ibland är det vad man behöver för att leva sig själv genom sin egen tid av totalt mörker och kyla.

I min utbrändhet och depression har jag provat mig fram så ofta jag orkat. Oftast går det åt helvete. Och när det inte går åt helvete så går det väl ungefär sådär…

Nu skriver jag utifrån mitt hjärta, till alla er som kanske kan känna en likhet i det jag skriver här.

Jag har ingen lösning på det Vi går igenom.

Jag har ingen lösning på något.

Och om sanningen som jag har mött, skall fram på riktigt tror jag inte där finns någon som har en sanning för någon.

Det kan låta hårt.

Jag brister de flesta dagar och går ofta under för min depression. Ändå vill jag aldrig ge upp.

I denna skrivande stund känner jag mig så otroligt bräcklig. 

Men Jag lever!

Jag letar fortfarande efter eftertexterna i mitt liv.

Och jag letar fortfarande efter svaret på om man kan sluta gråta efter bara en tår…

Jag kommer alltid att leta efter mina svar.

Kanske en dag hittar jag mig. Och mina svar. Jag hoppas att du hittar allt ditt med.

// Kiin