Fotbollsmorsa!

Det som jag aldrig trodde skulle hända… det hände ändå!

Jag borde lärt mig vid det här laget med tanke på att vi har ett barn på 11 år och ett barn som är 6 år.

Man kan gå i alla skolor som finns, alla kurser som de utbildade` vetarna` vet att man borde gå, man kan läsa varje bok i ämnet ”Hur det är att bli förälder” Eller ”Hur är det att leva med sina barn” osv, som skrivits sedan det första barnet i universum föddes… Man kan läsa, se, lystna, lära och ja man lär sig en hel del…

Tyvärr är det så att man inte lär sig så mycket om hur det Verkligen är att vara förälder. Eller hur det är att leva med sina barn genom böcker osv.

För ungefär 15 minuter, ta och ge några sekunder, efter det att man fått sitt barn, så ställs allting om. 

För i det ögonblicket ungen födds, ändras allting man vet eller trodde sig veta.

Från den stund man får sitt barn är det enda man kan vara säker på är att från den stund kommer ingenting någonsin igen bli så som man tror, hoppas eller planerar. Så är det bara.

Missförstå mig rätt.

Det är helt fantastiskt att det är så. I sanning, kan det stundtals även vara lite opraktiskt men det är ändå helt fantastisk. Och man får uppleva så mycket. De första minuterna man får med denna lilla ”halv slemmiga”-kopia av sig själv är av utomkroppslig lycka.

Sen, vet ni… 

Sen börjar de växa. Och i takt med hur de växer älskar man dem mer. 

Man tror inte det är möjligt. Men det gör man.

Och i samma takt dem växer, lär man känna dem. För de personligheter de är.

Nåja. Med detta sagt.

Inlägget handlar om att jag blivit en fotbollsmorsa.

Vår 6-åriga son ville börja spela fotboll. 

Någonting som han inte ”ärvt” av mig eller sin far men dock från sin farbror. Oavsett. Detta var viktigt för honom så vi stöttade.

Vi anmälde honom till den lokala fotbollsklubben. Fixade kläder. Gick med honom ditt. Hejade på och allt. Han visade sig vara rätt bra på fotboll dessutom.

Alla 4 gångerna han var på träningen.

Varje gång det är träning nu så vägrar han. Han vill inte gå dit. Som föräldrar frågar vi givetvis varför.

Han säger att han tycker att det är så dumt. 

Och nu kan jag inte länge använda mina egna ord utan måste citera med hans.

Vår 6-åring sa;

-”När vi tränar får vi vars en boll som man ska springa med. Alltså fattar du mamma! Då får man vars 1 boll. Men sen när vi ska spela så är vi typ 100 ungar som ska jaga en boll! Detta känns som en korkad sport och jag vill inte hålla på med detta längre!”

Jag försökte förklara för honom att det med den ensamma bollen är för att man skall träna upp sin egen bollförmåga osv och sedan förklarade jag lagspelet med den ensamma bollen… även om han förstod så tyckte han att det var så dumt så han vill inte längre vara med på sådant ”dummeri” som han sa…

Han sa;

 ”Hur kan vi vara ett lag med vars en boll och sedan tas alla bollar ifrån oss utom en? Då är vi inte längre ett lag. Utan bara en massa ungar som slåss om något som vi alla hade när vi hade vars en boll”

Jag har alltid hävdat och sagt att vi föder bebisar.

Lär våra barn. Så gott vi kan.

Men att Vår uppgift är att se till att de en dag blir goda vuxna människor.

 Om man skall se på det rent krasst så är vi alla bara barn en liten tid av vårt liv. All annan tid skall vi vara vuxna.

Jag vill gärna att mina barn lär sig att allt inte alltid är så som man tror, eller att livet är som en ”uppvärmning”.

Jag vill gärna att barnen ser på oss som en bro.

 En bro de kan gå både fram och tillbaka på.

 Där de själva kan se våra misstag och lära sig ifrån det. 

Sen antingen gå bakåt och göra om eller gå framåt och göra på ett annat sätt.

Om man bygger en Borg vill man ha en fast grund. Annars kommer borgen att rasa. Detsamma anser jag gäller i varje människas liv.

Vi är alla borgar som behöver stå. 

Så starka vi kan. Så länge vi kan. 

Därför är grunden så viktig. Och Ingen. Barn eller Vuxen kan eller ska behöva stå på en grund man själv inte tycker om.

Vår sons fotbollskarriär må ha varit den kortaste fotbollskarriären i norra Europas historia, men det var hans karriär. Hans val.

Och jag är övertygad om att om den väg han lägger framför sina fötter blir bra lagd, kommer hans händer och sinne göra stordåd.

Fram till dess, och även efter, kommer vi alltid stå bakom och ta emot honom vid varje uppgång, plan eller fall.

För det är det man gör som förälder.

Även om det inte står i någon bok.

Så ja. Jag är en Fotbollsmorsa. Bara utan fotbollen.

// Kiin