Mamma.

Mamma!

Hur kan man skriva allt om sin mamma...?

  

Det kan man inte, för så många ord finns inte.

Men denna gång kommer jag försöka skriva i alla fall några. 

När jag nu sitter här och tänker på henne och hur hon är så kommer jag på mig själv med att le. 

Min mamma är snäll. Tålmodig. Lugn. Lite bohemiskt flummig men med jävligt strikta regler.

Hon är lite som jag, eller det är väll kanske mer jag som nästan är som henne. 

Att få vara som min mamma är, är min största dröm.

Allt mitt värde i livet har jag att tacka henne för. 

Hon har suttit i timmar med mig och hållit min hand medans hon lyssnat på alla ord jag spytt ur mig. 

Hon har sett mig skratta så mycket att jag kissat på mig och sedan hjälpt mig byta om.

Hon har sett mig gråta tills jag inte längre fått luft och ändå lyckats lyfta mig upp.

Hon har hört allt jag sagt även när jag inte sagt det högt. 

Hon har skällt på mig när jag betet mig som en rutten fisk men ändå alltid gett mig en ny möjlighet. 

När jag varit längst ner i det värsta djupet har hon alltid sträckt ner sin hand, hittat mig och fått upp mig igen. 

Hon har fulfuskat med mig när vi åkte till tivoli och hällde ut en burk coca-cola i toalettstolen och fyllde på den igen med Jägermeister innan vi åkte pariserhjulet! Väl däruppe satt vi och skålade, skrattade och njöt av utsikten. Med vår ”fult stulna halvfyllighet”.

I över 40 år har hon torkat mina tårar. 

Tårar av både ledsamhet och glädje. 

Jag är en delning av hennes själ. Hon är rosen i mitt hjärta. Hon är min krans. 

// Kiin