Dagens Kiin

Long time no see!

Jag har inte skrivit något på länge. På väldigt länge…

 Vilket känns konstigt i mig.

Nu tänkte jag försöka skriva något igen. 

Men jag vet inte riktigt vem jag skriver för nu.

Är det för mig?

Jag tror det.

Men det känns konstigt i mig att göra det.

Det som alltid varit det mest naturliga för mig i mitt liv har alltid varit att skriva och att skriva för mig.

Det har gått många år nu sedan jag på riktigt gjorde det sist. Alltså, skrev på riktigt.

 Och det har fått mig att känna mig fattig. Fattig på Mitt Jag.

Hur plockar man upp en tråd i ett förlorat garn?

Hur rättar man en komposition genom att ändra en not?

Hur står man på en rätt fot när båda fötter är brutna?

Hur får man vatten att stanna i en svagt flätad korg?

Hur reser man sig efter ett fall som alla sett?

Hur fan börjar man en mening när man tappat både penna, papper, tal och förstånd?

Jag vet inte.

Men jag vet att jag, för mig, måste finna svar.

Och att sluta med det jag älskar att göra, bara för mig själv, det vill säga att skriva, och skriva mitt och mina tankar, är inte lösningen. Jag kan inte längre förneka mig själv.

Jag måste börja skriva mina ord igen.

Jag måste hitta tråden.

 Jag måste komponera min egen symfoni även med mina dåliga noter.

 Jag måste lära mig att stå igen om så även på en fot i taget. 

Jag måste bli starkare än min svaghet.

 Jag måste se att jag reste mig, istället för hur det kändes när jag föll.

Och även om jag tappat förstånd, tal, papper och penna… Så måste jag, igen, hitta min menig.

Jag börjar nu. Igen.

 Hoppas jag.

Genom att återigen börja skriva.

// Kiin