ADHD - Fyra
bokstäver.
Några få bokstäver.
De kan se stora ut. De kan se små ut. På ett
papper…
Jag skriver
ofta och gärna. Om allt jag tycker om eller tycker illa om eller saker där
omkring och saker där emellan.
Min man, har
ofta bett mig att skriva någonting om ADHD. För han vill att jag ska skriva det
utifrån mitt perspektiv. ”Hur är det att leva med någon som har ADHD”
Jag har inte
ADHD. Men han har. Vilket betyder att även ”Jag har det”. Eller iaf att även
jag lever med det.
Det är rent
ut sagt skitsvårt att skriva något om det. Tro mig, alla ord finns där. Jag har
2000 situationer jag kan beskriva, om bara den senaste veckan. Så materialet
finns. Men…
Men… Hur
beskriver man livet med några ord. Hur beskriver man hela livet med någon utan
att använda alla ord? Jag kan inte ens beskriva den gångna veckan!
Det går
inte.
Att leva med
någon som har ADHD innebär att mycket av allt man säger kommer att glömmas inom
väldigt kort. Ibland tillochmed under själva samtalet man för.
När man
lever med en person som har ADHD. Måste man fatta sig snabbt. Och vara väldigt
beredd att ställa om sig själv och allt man tänkt, planerat och trott sig veta.
Min man, som
har diagnosen ADHD, har bett mig att beskriva hur det är att leva med någon som
har denna diagnos utan att man själv har den…
Så här är
det…
Det är som
att tala om för en person flera gånger om dagen i 10 år att himlen är blå och
havet är vått men varje dag glömmer personen detta och när man återigen
förklarar så säger de att de förstår och lovar att komma ihåg det till imorgon.
Sen kommer
imorgon och man står där återigen och förklarar att himlen är blå och havet är
vått och undrar hur länge man ska orka tro på löftet om att detta är sista
gången man förklarar detta för en och samma person.
Man har
frågat tusenfalt;
Hör du? Har du förstått? Har du lyssnat? Och tagit det jag
sagt på allvar? Oavsett om det handlar om små skitsaker som han frågat om som
om vad en maträtt innehåller till info ang en förestående operation eller andra
viktiga saker i livet.
Man har svarat och frågat så många gånger om allt, så man orkar inte svara eller fråga igen.
Man kan lika
gärna bokstavligt talat använda sig av ord som ”Bla bla blablablaaaaa” och
avsluta med en hostning. Men ändå är det Alltid mitt fel att budskapet inte
gått fram…
Det känns
inte alltid så kul att han behöver ta medicin för att kunna fokusera på mig.
Även om det gör att jag känner mig jävligt fucking speciell, eftersom han lyckas
fokusera på precis ALLT annat helt utan någon jävla medicin inblandad.
Jag är
nästan, men bara nästan, medborgare i mitt eget liv. För jag har ingen diagnos.
Jag räknas liksom inte. Jag känner mig som en tredjeklass passagerare på ett
skepp från början av 1900-talet. Dömd att gå under. Av de som sitter på sina
fina pappersdiagnoser, som inte kan se oss andra som lever precis bredvid dem.
För
vi räknas aldrig.
Inte på riktigt.
Inte på papper.
Det jag
ständigt får höra så fort jag påpekar något är att ”Nä så är det inte, det var
inte så jag menade”!
Nähä, men
säg och gör inte så jävla dumma grejer då för att oavsett om det är menat eller
ej så får dina handlingar och ord mig att känna och reagera och när jag svarar och
reagerar så är det alltid mig det är fel på för att jag ”känner på fel sätt”
och, mitt favoritcitat att hata ”Du kan inte förstå hur det är att ha en
diagnos!”
Konstigaste
jag varit med om i en tvåsamhet.
Ok.
Så att det Jag känner, räknas alltså inte
då?
Well, Fuck
you mister!
Jag vet Precis hur det är att ha en diagnos! Jag lever med en varje
dag! Med DIG! Du är min diagnos!
Min man bad
mig att berätta om hur jag upplever det är att leva men honom som har ADHD.
Nu när jag
berättat det för honom så tyckte han lite mindre om mig, för sanningen var
tydligen inte så rolig att höra.
Fördelen är
att om mellan 23-44 minuter har han glömt allt jag sagt och vi kan igen börja
låtsas som om det regnar köttbullar från den rosa himlen igen…
Snart blir
det väl en diagnos i sig att vara diagnosfri. För det enda som vekar räknas
nuförtiden är ju de som har sina problem på papper.
Vi andra
jävlar får konka runt med eländet av oss själva och av att vara missförstådda i
en värld full av missförstånd.
Den värsta
smärtan med att leva med en diagnostiserad person, oavsett om det handlar om
ADHD, asperger, schzofreni, cancer, HIV, alkoholism, depression osv osv är att
de som står bredvid räknas aldrig.
För vi syns aldrig.
Och vi har
aldrig någonting att skylla på heller eller något som förklarar våra fucked up
misstag.
Om man ska
ha en chans att bli förstådd och accepterad idag, måste man få det skrivet på
en liten, liten papperslapp av en läkare…
Detta är
mina känslor. Baserat på mitt liv.
Ingen behöver som vanligt hålla med.
// Kiin
Ps. Min man älskar
mig och jag älskar honom. Detta inlägg har inget med kärlek att göra utan är bara
en förklaring till hur det kan vara att leva som utanför fast inuti diagnosernas värld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar