Angående män…

Man kan ha levt med en man hur länge som helst utan att ha ändrat runt i skåp och lådor, ändå får man med jämna mellanrum frågan – ”Älskling, vart ska denna vara?”

Ibland när man letar efter en viss tröja i sin garderob är den helt omöjlig att finna, tills man tittar bland tex, strumporna, där den plötsligt, efter att mannen hjälpt till med tvätten, hamnat…

Det händer ibland, under tiden man lyssnar på svaret han ger en, att man tyst i sitt huvud undrar – ”Vad var det egentligen jag frågade om, för detta svar passar inte alls till något jag känner att jag behöver veta just nu…”

Tydligen finns det en massa coola grejer som är bra till en massa coola saker. Man vet tydligen inte riktigt när man kan behöva dem, så det är lika bra att låta dem ligga framme en god stund efter man använt dem, när man nu ändå hämtat dem. Männen kallar dem för en hel massa namn. Jag kallar dem verktyg... och efter en stund brukar jag lägga tillbaka dem i sitt bo.

Ingen kan bemästra konsten att laga en enkel omelett och samtidigt få köket att likna ett slagfält, som en man kan.

Det finns ingen godare lukt än lukten av en riktig man.

Det finns ingen tryggare plats än i famnen hos en riktig man.

Det finns ingen som får en att bli så yr så fort som en riktig man.

Det finns ingen som ser på en som en riktig man gör.

Det finns ingen som tar i en som en riktig man kan.

Det finns ingen man som är så bra som ens egen man är.

// Kiin

Meningen med livet?

Längst ner i havet, och nu menar jag verkligen längst ner, finns där en slags sjöborre som på grund av att de är så utspridda har svårt att hitta någon annan av samma sort, ändå är dessa sjöborrar ett av de talrikaste djuren på jorden.

Långt där nere i djupet finns det stora ”oaser” av liv som inte är beroende av solljus. Som aldrig blivit utsatt för solljus, liv som inte borde kunna finnas på denna planet men som existerar ändå.

På 8300 meters djup lever en ål. För att säkra sin fortlevnad släpper den iväg sina ägg som kan driva i flera kilometer i geléliknande stim tills de stöter på mjölke och en befruktning äger rum.

På flera 1000 meters djup lever en ganska liten haj sort som räknas som ett levande fossil, då den inte utvecklats överhuvudtaget på flera 100 miljoner år.

Sedan 70-talet har forskare upptäckt, i snitt, en ny art var 10 dag nere i djupet av våra djupaste hav.

I våra hav finns där djur som är så fula att inte ens deras mammor vill kännas vid dem. Där finns djur som är som magiska ljus spel. Djur som lever i andra levande djur. De flesta djur som träffar på dessa djur blir antingen mat eller mätta. Alla äter någon. Alla dör till sist.

Jag undrar om de känner att de har en mening med sina liv. Finns där en mening med deras liv? Eller är det så att livet i sig är meningen med livet, bara genom att finnas har livet gett sig själv en mening…?
Finns där en mening med våra liv? Jag tror inte det. Jag tror inte det finns någon given mening med livet utan det är upp till var och en att skapa en mening med sitt eget liv.

Jag undrar om Gud kände till att dessa djuphavsdjur redan fanns där, då han skapade allt liv på jorden.

Jag undrar...

// Kiin

Komma här med punkt och prickar…

I Sverige har alla barn rätt att gå i skolan redan väldigt tidigt under denna fördels gång får vi lära oss små tricks för att underlätta framför allt i det skrivna språket små tricks som gör det lättare för den som läser att förstå ta till sig och således dra nytta glädje eller helt enkelt skita i det som skrivaren vill få fram det är inte mycket som krävs det tar inte lång tid man behöver inte vara någon Strindberg Lindgren eller på annat vis utmärka sig genom dessa små små tecken man får tycka vad man vill om saken men men dessa tecken ingår på något vis inte bara i vårt språk utan praktiskt taget i alla i alla fall av de som använder sig av samma alfabet som vi

Jag har full förståelse för de som har dyslexi och inte alltid får rätt på bokstäver och ord. Jag har även full förståelse för små barn som precis lärt sig skriva. Att alla kan slira på penna och tangenter ibland må vara hänt och kan hända den bästa. Men för de som ständigt skiter i att använda sig av kommatecken, punkt och stor bokstav vid ny mening, har jag ingen förståelse. Det finns nämligen ingen anledning, inte heller någon ursäkt, att inte göra det.

Alla gör väl, som vanligt, som de vill i alla fall och ingen behöver hålla med mig, men erkänn åtminstone att det var ganska drygt att läsa ovanstående text… och inte bara baserat på min åsikt i frågan!

Så. Det var skönt att få det sagt och därmed sätter jag punkt för denna gång.

// Kiin

Headline..

I veckan som gått var jag farligt nära ett karriärbyte. Jag övervägde att ta platsen som den som går före Byfånen och klappar händer och lyser vägen. Jag råkade ge mig samma hårfärg som katten. Tokrött, gyllengult med en touch av vitt. Mitt barn sa att mitt huvud liknade solen. Solen! I mina försök att ordna upp det hela passerade jag färgkartans yttre gränsområden och gick även igenom något som nog inte ens kan räknas som färg.

De två sista dagarna har tillbringats i mössa. Idag blev det frisören och rätt. 

Game set match…

// Kiin

Lite vardagsmod..

För 10 år sedan blev jag matförgiftad av en burk tonfisk. Under de 12 timmar det tog min kropp att göra sig av med och bekämpa detta fruktansvärda tillstånd. Lovade jag mig själv, flera gånger, att om jag överlevde, och någonsin skulle äta tonfisk igen, skulle det endast bero på extrem förvirring eller extrem hunger.

Idag kom den hungern.
Mitt förstånd var intakt och fullt medveten om att om jag närmar mig denna form av ”nästan mat” finns risken att det hela kommer sluta i kraftiga konvulsioner och pinsamheter, eventuell sjukdom och i värsta fall samma dödsångest som för 10 år sedan.

Mitt förstånd sa mig även att i mitt yrke som kock, kan jag inte med gott samvete laga och servera denna mat och samtidigt kalla det för ”nästan mat” och fortsätta med denna inre skräck för detta livsmedel.
Dessutom var jag som sagt extremt hungrig..

Med bestämt mod och en nästan omärkbar darrning på handen, förde jag således den tonfiskbelagda gaffeln till munnen så pass många gånger att tallriken till sist tömdes. Nu, efter att de 4 kritiska förgiftningsrisk timmarna passerat med gott mått, kan jag glatt konstatera att jag fortfarande lever och mår utmärkt bra. Dessutom var det faktiskt gott!

Att göra något, kanske inte vardag men så ofta man kan, om än ack så litet, som man egentligen inte vågar, är nyttigt för själen och ibland även för magen…

Lite vardagsmod kryddar tillvaron…

// Kiin

Tiden med Peter…

Det var en gång för länge sedan så att man brukade hyra film. Söndagar var en speciellt bra till detta. Man sa – ”Vad ska vi göra ikväll? Ska vi hyra en film?” och så åkte man ner till videobutiken.

I vår videobutik jobbade Peter. Han visste våra namn och kunde till och med vårt kundnummer. Man småpratade lite med Peter medan man bläddrade i filmpärmen. Det var en speciell pärm som låg på disken. I den satt information om vad de nyaste filmerna handlade om.

Inne i videobutiken fanns det många, långa hyllor, på dem stod de tomma kassettfodralen. Det fanns speciella avdelningar för varje genre. Drama, komedi, långfilm, thriller, skräck och nyheter. Man strosade omkring där, plockade ner ett fodral och läste på baksidan vad filmen handlade om, man lät det ta sin tid. Det var viktigt att det blev en bra film som alla ville se. Nyheterna kostade 45 kr/dygn. De äldre filmerna var billigare, ibland kunde man hyra 3 filmer i 3 dagar för 99 kr. Det var viktigt att man lämnade tillbaka filmen/filmerna i tid och att man kom ihåg att spola tillbaka dem efter man sett färdigt, annars fick man betala extra. Klockan 18 var sista inlämningstid.

När man valt något som alla var överrens om köpte man en påse chips, en dippa, en läsk och ibland lite smågodis.

På vägen hem hände det att man köpte med sig en pizza. Pizzorna hade alltid mycket oregano på sig och smakade speciellt gott.

På kvällen kröp man ihop tillsammans i soffan, mös och tittade på den gemensamt utvalda filmen. Ibland var den bra. Ibland var den dålig. Men man såg alltid färdigt den. Den hade ändå kostat 45 kr.
Dagen efter brukade man berätta för arbetskolegor eller skolkamrater om filmens kvalité eller brist på detsamma.

Idag sätter man igång en box av någotslag. I den finns 1000-tals filmer. Man får välja ett namn som låter intressant. Provar sig fram. Den var dålig, byt. Den var dålig, byt. Den var Fransk och dålig, byt. Dålig, dålig, dålig…och så håller det på tills man hittar något som någon bestämmer att nu så blir det denna. Ibland händer det att man somnar eller går och gör något annat under filmens gång. Det gör inget, för man kan se den imorgon igen, eller nästa vecka, om man kommer ihåg att bry sig.

Det har väl sin charm antar jag, men ibland händer det att man längtar tillbaka till tiden med Peter…

// Kiin

Älskade du, du driver mig till vansinne…

Alla har vi dem. Dragen som gör oss lite, lite mindre trevliga i någon annans ögon. Ofta är det små detaljer vi själva förmodligen inte ens vet om att vi har eller gör. Men som i all sin oskyldighet ändå kan få den mest kärleksfulle att i sin hemliga själsvrå, pysa av irriterad vämjelse.

Det kan vara allt från att vissla så det stänker lite, blunda när man pratar, lägga sina avklippta naglar på bordet, slicka av smöret från smörkniven, blanda smöret i leverpastejburken (eller ännu värre tvärtom!), vika den använda duschhanduken så till den milda grad att den nästan fryser fast i sig själv, envisas med att parkera skorna precis innanför dörren, märka ord, aldrig krama ur disktrasan, göra armhävningar innan varje toalettbesök, aldrig stänga dörren, alltid stänga dörren, alltid packa snus innan man låser upp bildörren för de andra, ljuda när man tuggar mat, för att nämna några fritt påhittade exempel av störningsmoment som skulle kunna uppstå och reta någon.

Alla har vi dem och alla känner vi någon som gör dem. Det är de minsta av bagateller egentligen, men de kräver ändå en stor portion kärleksblandad blind förnekan, som för varje mottagare är unik.

En kvinna jag känner, väldigt väl, har en liten grej för sig när hon tuggar tuggummi. Jag vet ärligt talat inte varför, men det retar mig så jag kan bli galen. Hon tuggar med öppen mun och lite ”små coolt”. Ungefär som man ser att de gör i filmer från 60- talet. Hon är i övrigt en rätt normal person men så fort hon stoppar in ett stimorol, V6 eller liknande i munnen blir hon som förbytt. Hon får en helt annan kroppshållning och ett uns av kaxighet. Hon blåser hela tiden bubblor, inga stora fina bubblor utan små smackande irriterande bubblor. Passar man sig inte kan min kära lilla mamma till och med svara en direkt snutit när denna tuffhet drabbar henne.  Jag älskar min mamma och är på något paradoxalt vis rätt glad för hennes ”tuggumistörning”. Tänk så många gånger jag måste ha drivit henne till vansinne genom åren utan att ha menat det…

Tack till dig som inte ser mig, för det är inte för allt jag vill bli sedd…

// Kiin

Jag erkänner detta!!

Ibland kan det hända att man känner sig lite extra trött efter jobb och kroppen känns som bly. Man känner att just nu hade det varit lite extra skönt att komma hem. När bilen då inte vill starta blir man lite tröttare.

När man står där och dumt stirrar i en tom bagagelucka och för tredje gången, inom loppet av några minuter, konstaterar att det finns verkligen inga startkablar här, känner man sig även lite undrande över detta faktum och man börjar ana hur ett lätt sting av irritation långsamt börjar bubbla.

Efter att man sprungit runt och frågat all övrig personal på arbetsplatsen och kommit fram till att endast en av dessa har ett par startkablar man kan låna, blir man så nöjd att man inte orkar tycka det är ens lite märkligt att det inte var fler som ägde ett par sådana. Nåja…

När man efter lite puttande, kopplande och hoppblandad förvåning äntligen glider iväg i sin bil och tänker ”Äntligen!” blir man lagom besviken när bilen plötsligt dör igen! När man inser att man kommit ifrån såväl kollegor som kablar känner man sig mest uppgiven…och lite ensam.

När parkeringsvakterna kör upp bredvid en och undrar varför man har valt att sätta bilen på det ovanliga viset mitt i gatan, blir man lite nervös. När man förklarar och de önskar en lycka till och kör sin väg, känner man sig lättad.

När man inser att alla är på jobb och ingen kan hjälpa en, men man plötsligt kommer på att, pappa som i vanliga fall jobbar många timmar bort i landet, gick i pension för 3 dagar sedan och således borde befinna sig 10 minuter härifrån. När man kommer på det och han svarar att han kommer direkt, då…då kan man känna sig så glad att man börjar gråta en liten skvätt.

Efter en lång osäker väg hem, där bilen svimmat och fått konstgjord andning ett flertal gånger och de flesta varningslampor ilsket lyst en i ansiktet, får konstaterat att det är ett glapp och något med batteriet och med hjälp av lite koppar och en nypensionerad pappa, som eskorterat en hela vägen hem och sedan åtgärdar felet, kommer innanför sin egen dörr, då känner man sig märkligt nog lite piggare och självklart mycket tacksam.

Dock är det med lätthet och nyvunnen erfarenhet, jag kan erkänna att det finns roligare väder att ägna sig åt denna aktivitet i, än i fullt ösregn och storstorm…

// Kiin

”Jag är faktiskt bara ett barn”

En sak som ibland slår mig är hur mycket man faktiskt vet. Utan att man tänker på att man vet det.

Barn har förmågan att drar ur en fakta som man inte hade en aning om att man visste, men som man på något vis, någonstans själv plockat upp.

Min dotter på 4,5 år har som de flesta andra barn i den åldern både frågor och svar på det mesta. Den senaste halvtimmen har vi avhandlat;
Hur kan man tända och släcka lampor?
Vad är jord?
Hur kan man bada och varför blir man blöt i duschen?
Hur gör man blommor?…där ingick en snabbgenomgång i hur honung blir till och det konstaterades att bin är bra för om man kan göra något så gott som honung måste man vara riktigt duktig och bra.
Hon sa att hon redan vet hur man får ut färgen ur kritor… men hur får man in den?
Varifrån kommer alla katter?

Man svarar så bra man kan och blir som sagt, ganska ofta, både överraskad och positivt förvånad över denna enorma kunskap man besitter. Dock har ju även den mest tålmodiga en gräns och efter några timmar av dessa dagliga övningar kan man bli lite trött.

Efter en vanlig övning av ”varför-därför” vände jag till sist på ordningen och svarade henne med -”varför tror du själv att det är så?” varpå jag får till svar – ”Mamma, jag är faktiskt bara ett barn så jag kan inte veta allt…”

 Nä, det är ju sant. Och dessutom ett bra svar…

Sen sa hon att hon inte behövde lära sig mer vetande idag och att hon nu behövde titta på sina nyheter. Så vände hon på klacken och gick.

Det är trevligt att samtala med barn.


// Kiin

Vikten av en riktigt god kanelbulle.

Allting har ett syfte.  Även om det ibland kan vara svårt att se så har allt som finns kommit till av en anledning eller via slump och sedan fått ett syfte. Ibland ska vi inte ifrågasätta, utan helt enkelt tugga i oss detta faktum och bara njuta.

Hela meningen med en kanelbulle är att den ska vara god. Det finns inga underliggande budskap i bullens existens om att ”ät mig så blir du det ena eller det andra”. Bullen skiter fullständigt i om vi är stora eller små, unga, gamla, dumma, snälla, gnälliga, fula eller snygga. Och i just detta ärende borde vi med, om det nu är så att vi ändå har bestämt oss för att äta bullen, tänka likadant.
En kanelbulle har 1 syfte. Det är att vara god. Är den inte det, förlorar hela ätandet av den sin mening och man kan lika gärna äta något annat.

Nu är det dock så här. God kanelbulle är inte detsamma som nyttig kanelbulle. Nyttig kanelbulle är detsamma som ogod kanelbulle.
Om man vill kan man hitta många bra anledningar till att inte äta en god kanelbulle. Men enligt mig finns det ingen bra anledning att äta en ogod sådan.
En god kanelbulle innehåller mycket smör, socker och kanel. Den är fluffig och saftig. Man vet redan vid första tuggan, att detta är inget bantarfolket och deras minions rekommenderar. En riktig kanelbulle kan få vilken anorektiker som helst ur balans, och få den blekaste av modeller att rodna med sin blota närvaro.

Jag har hört påstående som försöker rättfärdiga och försvara den dåliga idéen om att dra ner på godheten i bullens inre med att ”då kan man ju äta så många fler”… Varför skulle man vilja äta fler av något som inte är gott?!
Nä! Stoppa era halvfyllda tomater med kikärtor och usla argument och låt kanelbullen glänsa av godhet.  

Som min käre bror brukar säga –”Det ska vara värt fettet!”

Ibland är det inte vikten av dig som är det viktiga, utan vikten av din godhet.

// Kiin

Mitt namn är ingen och jag är alltings mitt..

Ibland tänker jag, hur lika vi alla är i vår olikhet. Alla är vi olika, på ganska lika sätt.
Den sista tiden har jag träffat många människor i olika sammanhang och efter bara en kort stund har vi kommit fram till att vi har mer gemensamt än man både hoppas och tror. Ändå är det, det som på något vis ger en en känsla av förståelse och samhörighet.

Ibland tänker jag som så, att där borta, där jag var, rent fysiskt, för 30 minuter sedan, 3 dagar, 3 år sedan, 30 år sedan. Att det stället, rent geografiskt, fortfarande finns, i mer eller mindre samma utseende och skick.
När jag var där, var det mitt universum.  Allt som hände, kretsade kring det jag upplevde då.  Platsen rent geografiskt, efter jag lämnade den, finns kvar, fast med andra människor som upplever mitt gamla nu som sitt nuvarande universum. Men strax är även de borta och allt börjar om med någon annan. Precis som allting annat gör, någon annanstans, överallt, hela tiden…. Näst intill helt opåverkad av avsaknaden av mig, eller dig, överlever platsen.
Det är lätt att förstora upp sina egna lyckoämnen och problem och tro att ingen annan upplevt något liknande, att ingen kan förstå det ens eget jag just nu går igenom. Men så är det givetvis inte. För oavsett vad vi tycker om saken så är vi alla lika, fast på olika sätt.. Det är lätt att se, om man bara vill. Allt man behöver göra är att ibland ta ett steg bak från sig själv och se saker ur andras perspektiv.  Det finns tillochmed ett ord för det. Ordet är Empati. Är du osäker på ordets betydelse, är jag säker på att det går att slå upp i någon bok..

Likt Odyssés, hos cyklopen, borde vi ibland ödmjuka oss och tänka till. Inse att för att komma hem, komma ut, bli fria, för att överleva, måste vi ibland tänka som någon annan. För att kunna bli allt det vi är ämnade att bli, måste vi ibland tillåta oss att vara Ingen.
Mitt Universum omges av ditt och runt den verkligheten kretsar alla andras Universum och tillsammans bildar vi ett Multiversum där alla är otroliga individer i en evig dans.

Får jag lov?




// Kiin

En liten näva stor inspiration...

För många, många år sedan skrev jag en saga som jag tyckte var riktigt, riktigt bra, det bästa jag skrivit. För många år sedan läste jag den och den var ganska bra, söt och rolig, men inte spännande som den var avsedd att vara. Vid en eventuell omläsning, är jag inte övertygad om att mitt nutida jag skulle hålla med något av mina dåtida jag. För ofta är det nog så att själva minnet av en händelse eller känsla, med åren kan bli verkligare och viktigare om man låter det få vara ett minne.
Min gamla saga får ligga kvar på sin dammiga hylla och fortsätta vara ett spännande, sött och roligt minne ett tag till. Under tiden passar jag på att göra nya minnen och jag gör som jag brukar med många av dem, jag fortsätter att skriva ner dem. En del kommer visst att hamna här...

Jag har en vän, som jag aldrig har träffat. Hon vet nog inte om det själv, men hon inspirerar mig väldigt. Kanske inte händelserna hon går igenom i sig, men den styrka och vilja hon besitter. Hon har många skäl att lägga sig ner och stanna där, så hade nog de flesta av oss gjort i hennes situation, men oavsett vad livet tvingar på henne så biter hon ihop, reser sig, och går vidare. Många gånger har jävelskap försökt knäcka henne. Jag vet inte om hon vinner var gång men hon står än och hon är en av de modigaste människor jag mött.
Idag börjar hon än en gång en lång kamp mot denna omgången jävelskap.
Jag tror att hon tycker om att läsa om sånt jag skriver. Därför börjar jag skriva idag.
Genom åren ändrar sig livet och vi med det. Det vi tycker, tänker och är, formas ständigt. Likt en sten i havet slipas vi.
Genom åren ändrar sig sagan och vi med den.
Och så lever vi i alla våra dagar...

// Kiin