För 10 år sedan blev jag matförgiftad av en burk tonfisk. Under de 12 timmar det tog min kropp att göra sig av med och bekämpa detta fruktansvärda tillstånd. Lovade jag mig själv, flera gånger, att om jag överlevde, och någonsin skulle äta tonfisk igen, skulle det endast bero på extrem förvirring eller extrem hunger.
Idag kom den hungern.
Mitt förstånd var intakt och fullt medveten om att om jag närmar mig denna form av ”nästan mat” finns risken att det hela kommer sluta i kraftiga konvulsioner och pinsamheter, eventuell sjukdom och i värsta fall samma dödsångest som för 10 år sedan.
Mitt förstånd sa mig även att i mitt yrke som kock, kan jag inte med gott samvete laga och servera denna mat och samtidigt kalla det för ”nästan mat” och fortsätta med denna inre skräck för detta livsmedel.
Dessutom var jag som sagt extremt hungrig..
Med bestämt mod och en nästan omärkbar darrning på handen, förde jag således den tonfiskbelagda gaffeln till munnen så pass många gånger att tallriken till sist tömdes. Nu, efter att de 4 kritiska förgiftningsrisk timmarna passerat med gott mått, kan jag glatt konstatera att jag fortfarande lever och mår utmärkt bra. Dessutom var det faktiskt gott!
Att göra något, kanske inte vardag men så ofta man kan, om än ack så litet, som man egentligen inte vågar, är nyttigt för själen och ibland även för magen…
Lite vardagsmod kryddar tillvaron…
// Kiin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar