Mitt namn är ingen och jag är alltings mitt..

Ibland tänker jag, hur lika vi alla är i vår olikhet. Alla är vi olika, på ganska lika sätt.
Den sista tiden har jag träffat många människor i olika sammanhang och efter bara en kort stund har vi kommit fram till att vi har mer gemensamt än man både hoppas och tror. Ändå är det, det som på något vis ger en en känsla av förståelse och samhörighet.

Ibland tänker jag som så, att där borta, där jag var, rent fysiskt, för 30 minuter sedan, 3 dagar, 3 år sedan, 30 år sedan. Att det stället, rent geografiskt, fortfarande finns, i mer eller mindre samma utseende och skick.
När jag var där, var det mitt universum.  Allt som hände, kretsade kring det jag upplevde då.  Platsen rent geografiskt, efter jag lämnade den, finns kvar, fast med andra människor som upplever mitt gamla nu som sitt nuvarande universum. Men strax är även de borta och allt börjar om med någon annan. Precis som allting annat gör, någon annanstans, överallt, hela tiden…. Näst intill helt opåverkad av avsaknaden av mig, eller dig, överlever platsen.
Det är lätt att förstora upp sina egna lyckoämnen och problem och tro att ingen annan upplevt något liknande, att ingen kan förstå det ens eget jag just nu går igenom. Men så är det givetvis inte. För oavsett vad vi tycker om saken så är vi alla lika, fast på olika sätt.. Det är lätt att se, om man bara vill. Allt man behöver göra är att ibland ta ett steg bak från sig själv och se saker ur andras perspektiv.  Det finns tillochmed ett ord för det. Ordet är Empati. Är du osäker på ordets betydelse, är jag säker på att det går att slå upp i någon bok..

Likt Odyssés, hos cyklopen, borde vi ibland ödmjuka oss och tänka till. Inse att för att komma hem, komma ut, bli fria, för att överleva, måste vi ibland tänka som någon annan. För att kunna bli allt det vi är ämnade att bli, måste vi ibland tillåta oss att vara Ingen.
Mitt Universum omges av ditt och runt den verkligheten kretsar alla andras Universum och tillsammans bildar vi ett Multiversum där alla är otroliga individer i en evig dans.

Får jag lov?




// Kiin