”Jag är faktiskt bara ett barn”

En sak som ibland slår mig är hur mycket man faktiskt vet. Utan att man tänker på att man vet det.

Barn har förmågan att drar ur en fakta som man inte hade en aning om att man visste, men som man på något vis, någonstans själv plockat upp.

Min dotter på 4,5 år har som de flesta andra barn i den åldern både frågor och svar på det mesta. Den senaste halvtimmen har vi avhandlat;
Hur kan man tända och släcka lampor?
Vad är jord?
Hur kan man bada och varför blir man blöt i duschen?
Hur gör man blommor?…där ingick en snabbgenomgång i hur honung blir till och det konstaterades att bin är bra för om man kan göra något så gott som honung måste man vara riktigt duktig och bra.
Hon sa att hon redan vet hur man får ut färgen ur kritor… men hur får man in den?
Varifrån kommer alla katter?

Man svarar så bra man kan och blir som sagt, ganska ofta, både överraskad och positivt förvånad över denna enorma kunskap man besitter. Dock har ju även den mest tålmodiga en gräns och efter några timmar av dessa dagliga övningar kan man bli lite trött.

Efter en vanlig övning av ”varför-därför” vände jag till sist på ordningen och svarade henne med -”varför tror du själv att det är så?” varpå jag får till svar – ”Mamma, jag är faktiskt bara ett barn så jag kan inte veta allt…”

 Nä, det är ju sant. Och dessutom ett bra svar…

Sen sa hon att hon inte behövde lära sig mer vetande idag och att hon nu behövde titta på sina nyheter. Så vände hon på klacken och gick.

Det är trevligt att samtala med barn.


// Kiin